Med hatet som enda framtidsvision

Det blev uppståndelse kring den senaste palestinademonstrationen. Någon kom på idén att göra en kopia på den kända entrén till Auschwitz. Men ”Arbeit macht frei” byttes ut mot ”Gaza”. 

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det såg ut när någon kläckte idén. ”Hörni, vi gör en Auschwitz-entré men vi byter ut texten till Gaza. Vad tycker ni?” Naturligtvis glädjerop på det. ”Toppen vilken bra idé!” Därefter har de jobbat på konstverket upprymda av känslan att de kommit fram till något radikalt, humanitärt och framför allt genialiskt. Att de inte förstår hur osmakligt det är kan naturligtvis bero på allt möjligt. Men ett brinnande judehat har säkert inte varit i vägen. Det är nämligen vad palestinaaktivism har handlat om genom historien.

Aldrig har det från palestinskt håll kommit något kreativt förslag på en lösning. Bara floder av judehat och ett engagemang för att upplösa Israel. Det ena förslaget efter det andra har lagts fram. Men aldrig ett förslag från palestinskt håll. Två stater 1948, Osloavtalet 1993, Ehud Barak (Camp David 2000), Ariel Sharon lämnade Gaza och evakuerade två bosättningar på Västbanken 2005, Ehud Olmert kom med ett nytt förslag 2008. Allt avvisades. Ingenting dög.

Men däremot var det viktigt att hela tiden försöka förminska Förintelsen och jämställa palestinskt lidande med det judiska. Aldrig togs det fram en egen idé eller egen historia. Allt handlade om att Israel var dåligt, att sionister var som nazister och att Israel i bästa fall kunde liknas med en apartheidstat. Men inga förslag till en lösning annat än att Israel ska omintetgöras. Så har det alltid sett ut och frågan blir naturligtvis varför någon skulle förvänta sig något annat.

I viss mån kan detta förstås. Varför skulle palestinier bidra till något som de inte har varit med om att godkänna från början? Men det hjälper inte. Israel kommer inte att försvinna helt plötsligt. Och att ha hat som enda framtidsvision hjälper ingen. Allra minst palestinierna själva.

Samtidigt förblindar besattheten så att den palestinska aktivismen hela tiden motbevisar sin egen övertygelse. Innan Palestinaaktivisterna stolt tågade iväg med sin Auschwitz-kuliss samlades de i en manifestation för att frige den palestinska läkaren Hussam Abu Safiya. Han sitter nämligen i israeliskt fängelse misstänkt för att också vara överste hos Hamas.

En av talarna via zoom var Ofer Cassif som sitter i Knesset för det israelisk/arabiska kommunistpartiet Hadash. Kommunister och palestinaaktivister kom bra överens om att förgöra Israel redan under Sovjettiden, så det är inget nytt. Hadash är ett antisionistiskt parti som helst vill att Israel ska omformas till något annat. Och precis där blir det intressant.

Hur kan han sitta i Knesset, Israels parlament, opponera sig mot Israels existens och delta via zoom med palestinademonstranter i Sverige som också vill förgöra Israel? Hur är Ofer Cassif ens möjlig om Israel är så fruktansvärt som Palestinaaktivisterna och deras kommunistiska stödtrupper påstår?

För att det är precis så Israel ser ut.

Skulle det finnas en enda palestinsk rörelse som kunde visa upp något liknande skulle framtiden se mindre mörk ut. Men det är inget att förvänta sig. Ty både den palestinska besattheten och den kommunistiska blindheten har bevisat att deras idéer alltid slutar i totalitära förtryckande system, som snabbt avlägsnar de människor som vågar ifrågasätta despoterna. I allt väsentligt är det Israels motsats.

Eli Göndör är fil dr i islamologi och verksam vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet