Bög i Mellanöstern är ingen dans
När Bilan Osman relativiserar homosexuellas livsfarliga levnadsvillkor i Mellanöstern ser hon antimuslimsk propaganda där den inte finns.
Journalisten Bilan Osman skriver på sociala medier att de högerkonservativa har en anti-muslimsk propagandamaskin som beskriver Mellanöstern som hbtqi-fientligt – en bild som Osman själv inte tycks dela. Hennes exempel på att det skulle vara mindre hbtqi-fientligt är att det i Iran inte bara är tillåtet att byta kön, utan även statligt subventionerat.
Osman har delvis rätt och nämner även orsaken till att många iranier genomgår könsbyte, som hon beskriver som en ”djup beklaglig anledning”. Fördjupar man sig i rätten till könsbyte i Iran faller hennes exempel platt.
Iran styrs av en shiamuslimsk regim som sedan revolutionen 1979 har sharialagar, däribland ett strikt förbud mot homosexualitet. Varje år avrättas ett stort antal homosexuella iranier just på grund av sin sexuella läggning. Enligt uppskattningar har mellan 4000 och 6000 hbtqi-iranier avrättats sedan revolutionen, vilket motsvarar 85–130 avrättningar per år.
När mullorna i Iran kritiserades av omvärlden för dessa avrättningar svarade den dåvarande iranske utrikesministern Javad Zarif: ”Vårt samhälle har moraliska principer. Och vi lever enligt dessa principer. Det här är moraliska principer som rör människors beteende i allmänhet. Och det betyder att lagen respekteras och att lagen följs”.
På grund av lagen som dömer homosexuella till döden pressas många hbtqi-iranier att genomgå könsbyte – då minskar hotet. Ur statens perspektiv har en felkorrigering skett. Att det finns ett statligt tryck att byta kön om man är homosexuell, för att undgå döden, visar att lagen om könsbytesoperationer inte är något att hymla om.
”Könskorrigering kommer att öka allt mer när medvetenheten bland folk i Iran ökar om deras sexuella läggning, men inte har rätt att leva öppet som homosexuella”, berättade 6Rangs organisationschef Shadi Amin för Sveriges Radio.
Bilan Osman måste leva i en priviligierad bubbla för att kunna se Mellanöstern som en region som inte är anti-hbtqi. Att där leva öppet som gay är förenat med livsfara. Enligt organisationen Together Against the Death Penalty har tolv stater i världen officiellt dödsstraff för homosexualitet, varav hälften är Mellanöstern-länder som Iran, Afghanistan, Jemen och Qatar.
Bortsett från länderna som bestraffar homosexualitet med döden har även Irak hårda straff – upp till över tio års fängelse – för den som är öppet bög eller lesbisk. Human Rights Watch har rapporterat om kidnappningar, mordförsök, olaga hot och rena avrättningar mot hbtqi-personer i Irak.
Anledningen till att dessa länder har förbud mot homosexualitet och andra sexuella läggningar än heterosexualitet är att det bryter mot en islamisk övertygelse, där sodomi ses som en hädelse som är straffbar med döden.
När Osman förminskar detta gör hon hbtq-personer i Mellanöstern en stor otjänst som ständigt lever i fara på grund av sin ländernas syn på olika sexuella läggningar.
Utsattheten för homosexuella måste uppmärksammas mer – inte relativiseras till ett narrativ om att högerkonservativa bara sprider informationen i en propagandamaskin för att smutskasta muslimer.
Christoffer Jonsson är samhällsdebattör och medlem i KDU
