Liberalerna lockar med högre lärarlöner
Sveriges Lärare gläder sig åt Liberalernas förslag om tio tusen kronor mer till lärarna. Det är både vältajmat och otillräckligt.
En gång i tiden hade gymnasielärare och riksdagsledamöter ungefär samma lön. Nu tjänar riksdagsledamöterna över 80 000 kronor i månaden, gymnasielärarna i snitt 45 000.
Att Simona Mohamsson vill höja lärarlönerna med 10 000 kronor i månaden låter alltså som världens bästa idé. Ändå köar vi journalister efteråt för att grilla henne det värsta vi kan med frågan: ”Vad gör ni om kommunerna inte vill medfinansiera?”
Simona Mohamsson blir inte det minsta besvärad, tvärtom förtjust över frågan, ungefär som en lärare blir när eleven faktiskt samarbetar. För vi frågar ju inte L-ledaren ”Vad är det här för jävla förslag?” när vi väl kommer fram. Skulle vi ändå göra det finns riksdagens skyddsvakter tio meter bort.
Att ta sig in i plenisalen utan att vara riksdagsledamot är strängt förbjudet. Alla respekterar detta, trots att dörrarna är av glas och olåsta.
Man kan fundera på om riksdagsledamöterna skulle vilja byta till något som mer liknar lärarnas arbetsmiljö. Om journalisterna slutade vara lamm med latent drevkapital och gick bärsärkagång i kammarfoajén i stället, skulle ledamöterna då ens våga gå ut ur plenisalen? Om reportrarna började kasta omkring landskapens vapensköldar och fotograferna klottra könsord på lädersofforna?
Man förstår vad som skulle hända. Gisslan i kammaren skulle snabbt börja förhandla om kaffet och tillgången till toaletter.
”Om jag sänker lönen från 81 400 till 79 200, kan jag få säker passage till wc?”
Med en ylande journalistpöbel strykande utanför, krävande sin demokratiska rätt att ställa debila frågor, skulle det nog gå ganska fort att pressa ner lönerna. Till slut skulle en jämviktspunkt uppstå – lugn och ordning i kammarfoajén i utbyte mot lägre arvoden för ledamöterna. Säg 55 000 kronor.
Lärarna närmar sig kalkylen från andra hållet. Ju högre lön de får, desto mindre har deras arbetsgivare råd att lägga på sheriffer i skolkorridorerna, ofta kallade elevassistenter. Åtminstone är det vad kommunerna brukar hävda. Man kan tro dem om man vill.
Staten har förmodligen aldrig reflekterat över vilken usel förhandlare den måste ha varit när riksdagsledamöterna lyckades få både hög lön och god arbetsmiljö.
Med Liberalernas förslag ska kommunerna betala hälften av den nya tiotusingen. I runda slängar sju miljarder kronor. Simona Mohamsson har tittat i deras plånböcker och kommit fram till att pengarna finns där.
Kommunerna brukar bestrida sådana påståenden och peka på läseböcker, lokalhyror och alla andra kostnader som skoldrift för med sig. Lustigt nog vill de ändå aldrig överlåta den besvärliga verksamheten till staten och Simona Mohamsson, vars parti har krävt det sedan Mose uttåg ur Egypten, eller åtminstone sedan 1989.
Sveriges Lärare gladde sig på torsdagen åt Liberalernas förslag. Vilka andra skolkostnader kommunerna kommer att dra ner på när sju miljarder ska flyttas från den ena kostnadsposten till den andra kommer säkert visa sig.
Men med en vecka kvar till skolstarten och fyra till valet är Liberalernas utspel både vältajmat och otillräckligt.
För det är kanske inte bara lönen som får en gymnasielärare att snegla avundsjukt på riksdagen.
Cecilia Garme
