SVT:s nya dejtingsåpa Silent Attraction – statlig köttmarknad för fåntrattar

Vad händer egentligen när en public service-kritiker får dejta ett dejtingprogram i public service? 

Med denna förutsättning satte jag mig framför SVT:s nya dejtingsåpa Silent Attraction, helt enkelt för att se vart mina surt förvärvade skattepengar tar vägen.

Alla svenskar betalar pengar till public service, för det har politikerna bestämt att vi ska göra. Motiveringen brukar handla om demokrati och om att det är viktigt att ha en opartisk och saklig nyhetsförmedling.

Men var passar program som Silent Attraction in i allt detta?

Var nu inte som en typisk, muttrande 60-årig grumpy old man, tänkte jag och satte igång spektaklet.

Det här blir någon sorts statlig köttmarknad för fåntrattar. Det märks.

Det hela går ut på att programmakarna bestämmer vem som ska dejta vem och sedan matchar ihop par som politiskt står väldigt långt ifrån varandra. Redan efter några sekunder förstår man: Alla kvinnor är feminister. Männen är antingen SD:are eller antifeminister, eller så är de både och – alternativt ointelligenta. Det hela ligger på Paradise Hotel-nivå. Man förväntar sig att någon nästa år ska få framföra ett skojnummer i Melodifestivalen, iklädd rosa rånarluva och med bar överkropp.

Det är verkligen ett gäng klichépersoner som SVT har dragit ihop. Tjejerna gillar inte Andrew Tate-killar och alfamän, för det är ”definitionen av att vara dum i huvudet”. Killarna verkar vara emot feminism. ”Män ska vara män och tjejer ska vara tjejer”, tycker någon som ser ut som om han tänkt till extra noga under högstadiets fysiklektion.

Det hade ju varit roligare med tvärtom: någon tjej som gillar buffliga skitstövlar och någon kille som vill virka en gul sotarmössa med fötterna.

Vi tittar vidare. Mina skattepengar har i alla fall använts för att låta alla 22–27-åringar bo på ett fint hotell. Good for them. Det dras på tunga resväskor fyllda med läppglans och hårspray.

En långhårig kille, som ser ut som jag själv gjorde 1991, säger: ”Kvinnor ska känna glowet i min aura”. Fan, tänk om jag hade haft det självförtroendet när jag var 25.

”Jag vill hitta en som är lik mig, lika hyperaktiv”, säger en av kvinnorna.

En annan utbrister: ”Shit, I’m a grandma”, när killarna kommer in.

Den långhårige är i alla fall ärlig när han säger: ”Jag dras till ett grovt arsle och latino.”

”Wow, så många heta singlar”, utbrister programledaren Malin.

Ja visst … WOW.

Tanken slår en: På vilket sätt skiljer sig detta programkoncept från verkliga livet?

Om SVT ville skildra dejting under total tystnad, där de inblandade inte vet vem den andra är och enbart bedömer potentialen för ett one night stand genom att titta på varandras kroppar, är det väl bara att besöka första bästa krog eller nattklubb med hög musik? Där pågår detta experiment in real life varenda helg.

Men då är inte mina skattepengar inblandade.

Jag hoppas i alla fall att den långhårige snubben med 1991-frisyren hittar sin brud med grov röv. Då har den här programserien i alla fall gjort någon nytta för mänskligheten.

Johan Romin