USA agerar, Storbritannien tvekar – vad gör Sverige?
Hur ska Sverige göra med rörelser som använder demokratins friheter och institutioner men vars idévärld inte är förenlig med liberala värden?
När svenskarna går till val den 13 september kommer debatten sannolikt att handla om ekonomi, kriminalitet, migration, vård och integration. Men bakom flera av dessa frågor finns en annan diskussion som Sverige länge haft svårt att föra:
Hur ska en liberal demokrati förhålla sig till politiska och religiösa rörelser som använder demokratins friheter, institutioner och föreningsliv – men vars långsiktiga idévärld inte alltid är förenlig med samma liberala värden?
Det är inte längre en teoretisk fråga.
Den 23 juli riktade det amerikanska finansdepartementet nya sanktioner mot nätverk som enligt Washington har kopplingar till Muslimska brödraskapet och finansiering av Hamas. Bland de personer som pekades ut fanns Mahmoud al-Abyari, en Storbritannienbaserad högt uppsatt ledare inom det egyptiska Muslimska brödraskapet. USA beskriver honom som generalsekreterare i brödraskapets internationella struktur och anklagar honom för att ha medverkat till ekonomiskt stöd till organisationer som tidigare sanktionerats för kopplingar till Hamas.
Det intressanta är inte bara namnet på den sanktionerade personen. Det intressanta är metoden.
Washington försöker inte längre enbart följa pengarna när de redan har nått en terroristorganisation. Man försöker kartlägga strukturerna bakom dem: personer, organisationer, välgörenhetsverksamheter och finansiella nätverk som kan fungera som mellanhänder.
Här uppstår en tydlig kontrast mot Storbritannien.
London har länge haft en mer försiktig juridisk hållning till Muslimska brödraskapet. Den brittiska regeringens egen granskning från 2015 slog samtidigt fast att delar av brödraskapets ideologi och verksamhet står i konflikt med brittiska värden som demokrati, rättsstat, individuell frihet och jämlikhet. Regeringen konstaterade också att koppling till – eller inflytande från – Muslimska brödraskapet kunde betraktas som en möjlig indikator på extremism. Trots detta bedömde Storbritannien att organisationen som sådan inte nådde tröskeln för förbud.
Det illustrerar ett större europeiskt dilemma:
När börjar en demokratisk stat reagera?
Är det när någon begår ett terroristbrott? Eller när pengar överförs till en terroristorganisation? Eller sker det redan när parallella politiska strukturer byggs upp och organisationer försöker skapa långsiktigt inflytande över föreningar, religiösa miljöer, utbildning eller lokala institutioner?
Frankrike har valt att studera problemet betydligt bredare. I maj 2025 offentliggjorde det franska inrikesministeriet en omfattande statlig rapport om Muslimska brödraskapet och politisk islam. Fokus låg inte enbart på terrorism utan även på hur islamistiska nätverk kan försöka etablera socialt och institutionellt inflytande över tid.
Österrike har gått en annan väg och inrättat ett särskilt dokumentationscentrum för politisk islam. Dess uppdrag är att vetenskapligt kartlägga politisk islam, dess nätverk och dess formella och informella strukturer.
Och nu har frågan nått Sverige.
Den 30 juni beslutade regeringen att tillsätta en utredning om religiös radikalisering med särskilt fokus på politisk islam och infiltration i det svenska samhället. Utredningen ska bland annat undersöka hur sådana miljöer kan påverka integration, institutioner och demokratins funktionssätt samt förekomsten av otillbörlig påverkan och parallella strukturer.
Detta sker bara några månader före riksdagsvalet den 13 september 2026. Därför borde frågan också bli en del av valrörelsen. Men då krävs en viktig distinktion:
Det handlar inte om islam. Och det handlar definitivt inte om att betrakta svenska muslimer som ett säkerhetsproblem. Tvärtom.
Ett av de största politiska misstagen Europa kan göra är att låta islamistiska organisationer framställa sig som representanter för alla muslimer. Miljontals europeiska muslimer vill leva sina liv, arbeta, utbilda sina barn, utöva sin religion – eller avstå från den – och vara medborgare på samma villkor som alla andra.
Politisk islam är något annat. Religion handlar om människans tro. Politisk islam börjar där religionen omvandlas till ett projekt för politisk makt, samhällsorganisation och kontroll.
Och just där måste demokratin våga ställa frågor.
Inför valet borde därför samtliga svenska partier kunna svara på några grundläggande frågor:
- Ska organisationer som tar emot offentliga bidrag vara skyldiga att redovisa utländsk finansiering och organisatoriska kopplingar?
- Hur säkerställer staten att skattepengar inte går till verksamheter som motarbetar jämställdhet, individuell frihet eller demokratiska principer?
- Har svenska myndigheter tillräcklig kunskap för att skilja vanlig religiös verksamhet från långsiktig politisk organisering?
- Hur skyddar vi muslimska individer från både islamistiskt grupptryck och antimuslimsk misstänkliggörande?
- Och var går gränsen mellan den självklara föreningsfriheten och organiserad verksamhet vars mål är att på sikt begränsa andras frihet?
Dessa frågor borde inte tillhöra högern eller vänstern. De tillhör demokratin.
För problemet uppstår när frågan om politisk islam reduceras antingen till främlingsfientlig retorik eller till en förenklad diskussion om religionsfrihet. Båda perspektiven missar kärnan.
En demokratisk rättsstat ska försvara muslimers rätt att vara muslimer lika kompromisslöst som den försvarar kristnas, judars, ateisters och andras frihet. Men religionsfrihet innebär inte att religiösa eller politiska organisationer har rätt till offentliga pengar, institutionellt inflytande eller immunitet mot granskning.
Att granska en organisation är inte att misstänkliggöra en religion. Det är en avgörande skillnad.
USA följer pengarna. Frankrike kartlägger strukturerna. Österrike dokumenterar ideologin och nätverken. Storbritannien har under lång tid valt en mer juridiskt försiktig modell. Nu måste Sverige formulera sin egen.
Den svenska modellen bör varken bygga på förbud som första reflex eller på naivitet som politisk princip. Den bör bygga på transparens.
Vem finansierar organisationen? Vilka internationella nätverk tillhör den? Vilka värderingar predikar dess företrädare på svenska och vilka budskap framförs på andra språk? Vilka personer representerar organisationen inför svenska myndigheter, och vilka strukturer representerar de internationellt?
Det är sådana frågor ett öppet samhälle måste kunna ställa utan rädsla.
För demokratins styrka ligger i dess öppenhet. Men öppenhet utan vaksamhet kan bli en sårbarhet.
Det kanske därför är en av de viktigaste frågorna inför den svenska valrörelsen 2026:
Hur försvarar vi ett öppet samhälle utan att själva bli slutna – och hur försvarar vi demokratin utan att låta dess friheter användas för att steg för steg försvaga den?
Svaret börjar varken med misstänksamhet mot muslimer eller med tystnad inför islamismen. Det börjar med att våga se skillnaden.
Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut
