Del 3: När myndigheter och medier slutade varna

När paktpolitiken mellan Moderaterna och Miljöpartiet väl var på plats började en mindre synlig men desto mer avgörande förändring ta form i staten. Myndigheter som i decennier byggt sin legitimitet på mätbarhet, transparens och empirisk noggrannhet gled steg för steg in i en ny roll: att stabilisera en berättelse snarare än att tydliggöra läget i landet.

Detta var inte resultatet av någon formell instruktion eller samordnad styrning, utan av en kultur som vuxit fram successivt. Och den kulturen hade ett underliggande budskap som många tjänstemän uppfattade: vi får inte bli ett problem för politiken.

Det var här en form av självdisciplinering tog fäste. Tjänstemän som såg utvecklingar som var politiskt känsliga började väga sina ord. Forskningsenheter som tidigare arbetat med breda kunskapsunderlag snävade in sina analyser. Det som riskerade att skapa konflikt eller sammanblandas med partipolitik blev administrativt osynligt.

I detta klimat började flera centrala institutioner gradvis sluta vara det de var avsedda att vara.

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, är ett talande exempel. Fram till 2010-talet hade myndigheten producerat internationellt respekterade kriminalrapporter. Under denna period började två parallella tendenser bli synliga: dels en minskning av vad som mättes, dels en förändring i hur resultaten kommunicerades. Frågor om förändrade brottsmönster, sociologiska samband och upphovsfaktorer lyftes allt mer sällan fram i huvudtexter. I stället betonades övergripande trender som kunde uppfattas som lugnande, även när vissa kategorier ökade kraftigt. Det var inte felaktigt, men det var selektivt.

Skolverket följde en liknande bana. De kraftiga kunskapsras som började synas i internationella jämförelser möttes med försök att justera kategoriseringar, omtolka metodproblem eller presentera resultaten i ett mindre dramatiskt ljus. Att en betydande del av skolans utmaningar kunde kopplas till en snabbt förändrad elevsammansättning var en observation som sällan blev fullt artikulerad i officiella dokument. I stället betonades komplexitet och metodologiska svårigheter – korrekta på ett plan, men otillräckliga som förklaringar.

Socialstyrelsen, Arbetsförmedlingen och Migrationsverket använde allt oftare kodade termer som ökad belastning, nya utmaningar eller komplex målgrupp. De var korrekta, men sa väldigt lite om omfattningen och arten av förändringarna. Det som på lokal nivå uppfattades som en strukturell omvälvning – exempelvis i kommunernas socialtjänster – filtrerades på vägen genom myndighetshierarkin och förlorade sin tyngd.

Det avgörande är inte enskilda beslut, utan systemskiftet: tjänstemannaansvaret flyttades gradvis från att beskriva verkligheten till att undvika att utmana politiken. Sanningen skulle inte förskönas, men inte heller riskera att misstolkas politiskt.

Journalistiken förstärkte denna utveckling. I stället för att ställa de frågor som ofta uppstod i mötet mellan lokal verklighet och nationella narrativ, prioriterade man ofta vinklar som betonade stabilitet eller individuella berättelser. Det strukturella tonades ned. När BRÅ minskade sina mätningar på centrala områden ställde medierna få frågor om varför. När PISA-resultaten kollapsade gav man stort utrymme åt Skolverkets metodkritik, men betydligt mindre åt de bakomliggande samhällsförändringarna. När polisen rapporterade om fallande utredningskapacitet förklarades det som ”tillfälliga utmaningar” trots att det fanns interna analyser som pekade på bredare mönster.

Resultatet blev en dubbel tystnad:

– Myndigheterna sa mindre än de visste.

– Medierna frågade mindre än de borde.

Det svenska folket fick därmed en bild av verkligheten som gradvis blev mer frånkopplad från den faktiska utvecklingen. När människor i sin vardag såg förändringar som inte stämde med de offentliga beskrivningarna uppstod en klyfta som i längden blev politiskt explosiv. Upprördheten riktades i första hand mot politiken, men lika mycket borde den riktats mot kunskapsinstitutionerna som inte längre förmedlade en helhetsbild.

Det är lätt att tro att detta är en efterhandskonstruktion. Det är det inte. Varje kommun i Sverige hade under denna period interna riskrapporter.

Migrationsverket gjorde volymprognoser som pekade mot ökande belastning. Polisen hade analyser av gängrekrytering och framväxande nätverk. Socialtjänsten visste att mottagningssystemen redan var pressade. Det fanns ingen kunskapsbrist. Men den fanns inte i offentligheten.

Det fanns en kommunikationsbrist. Och den var inte slumpmässig – den var en konsekvens av den kultur som växt fram efter 2010.

Del 3 i denna serie visar därför ett Sverige där staten ännu inte brutit samman, men där den hade slutat varna när den såg fara. Ett land där myndigheter fortfarande producerade data, men där datan inte längre formade politiken. Ett land där kunskapen fanns – men inte erkändes.

Det var denna tystnad som gjorde 2015 års kollaps möjlig. Verkligheten hade gett varningssignaler i flera år. Den offentliga kommunikationen hade gjort allt för att dölja dem. När verkligheten slutligen trängde sig på gjorde den det med full kraft – i ett land som inte bara saknade beredskap, utan som delvis hade avvecklat sin beredskap eftersom den var politiskt besvärlig.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Del 4 av 5 kommer torsdag 18 december.