Demokratin skadas när lagar är valfria

En demokrati slutar fungera som demokrati i ett land där lag inte längre är lag – utan en rekommendation, ett valfritt system där lagar kan tillämpas eller inte, lite som man känner för det, eller vad som passar bäst för stunden. 

Sverige har länge byggt sin självbild på stabila institutioner, oberoende domstolar och en stark rättsstat. Men allt fler tecken tyder på att vi är på väg in i ett farligt normskifte då det börjar bli socialt och politiskt accepterat att lag inte alltid tillämpas, även när domstolar prövar frågor där lagen borde vara tydlig och resolut. Alla är spända i väntan på att dom ska falla. I avsaknad av förutseende i beslutsfattandet blir domstolen dock en lotteriinstans. 

Det oroande är inte att misstag sker. Misstag sker i alla system. Det verkligt oroande är att detta möts med axelryckningar, eller ännu värre, med tystnad. 

När domstolar inte dömer i linje med lagens ordalydelse, eller när praxis utvecklas på ett sätt som gör att politiskt känsliga frågor i praktiken behandlas enligt andra regler än de som står i lagboken, borde reaktionen vara omedelbar: debatt, granskning och krav på tydlighet.

I stället ser vi det mest bekväma: tystnad med kännedom om förekomsten. 

Men det som gör utvecklingen än mer oroande är att den dessutom tycks gå hand i hand med något ännu farligare: en acceptans att domstolarnas beslut inte motiveras trots lagkravet att domstolsbeslut måste motiveras.

I en rättsstat är motiveringen inte en artighetsfras. Den är själva kontrollmekanismen. Den är länken mellan lag och dom. Den är det som gör det möjligt för medborgare – den beslutet angår eller avser, jurister, journalister och lagstiftare – att se om domstolen faktiskt tillämpat lagen eller om domstolen i praktiken hamnat snett i sitt slut. 

När domstolar fattar avgöranden utan tydlig argumentation, eller med resonemang som är så tunna att det i praktiken blir omöjligt att följa, uppstår ett grundläggande problem: det går inte längre att kontrollera att lagar faktiskt har tillämpats.

Denna förekomst kan i dag exemplifieras i Sverige inom många rättsområden, exempelvis gällande beslut avseende utlämnande av allmänna handlingar, laglighetsprövningsmål eller exempelvis då någon faktiskt riskerar att bli av med sin egendom genom beslut i bygglovsmål.

Och när politiker dessutom verkar acceptera detta, blir situationen snabbt självförstärkande.

Om domstolarnas beslut inte redovisas ordentligt, hur ska då någon kunna avgöra om rättssystemet fungerar? Hur ska man kunna rätta till felaktiga tolkningar? Hur ska man ens veta om det finns ett fel?

Rättssäkerhet handlar inte bara om att domstolar fattar beslut. Det handlar om att beslut ska vara möjliga att förstå, granska och pröva. Utan motiveringar blir domar inte rättsliga ställningstaganden – de blir maktutövning utan möjlighet till insyn.

Den naturliga frågeställningen blir: Är det rättvist att döma någon utan att denne får reda på anledningen?

Det är då vi lämnar idén om lagstyre och närmar oss något helt annat: ett system där utfallet är vad domstolen säger att det är, utan att någon utanför rättssalen kan bedöma om domstolen följer lag eller inte.

Så går det till i beslut när Mark- och miljööverdomstolen och kammarrätterna fattar beslut om att inte meddela prövningstillstånd. Den beslutet angår får inte reda på anledningen till domstolens ställningstagande, eftersom beslutet inte skrivs i beslutshandlingen. Trots att förfarandena strider mot lag, och trots att domstolar egentligen måste motivera skälen för sina avgöranden, struntar de i det. 

Ju längre förekomsten pågår, desto svårare blir det att återta kontrollen.

När politiken väl har vant sig vid att domstolar ”måste få göra så”, när medier slutar ställa följdfrågor och när allmänheten slutar förvänta sig begriplighet, då har normen flyttats. Då blir rättsstatens kärnprinciper något som man talar högtidligt om – men inte längre kräver i praktiken.

Rättsstatens kärna är enkel: samma lagar gäller alla, och ska inte tillämpas selektivt, inte beroende på politiska vindar eller på vilken fråga som anses känslig just nu.

Den rättsfilosofiska frågan aktualiseras, om det är brottet eller straffriheten som är farligast…

Samma sak gäller institutioner. Ett rättssystem blir inte farligt för att det ibland misslyckas. Det blir farligt först när misslyckandet blir accepterat.

När lagen blir valfri är demokratin redan skadad – även om allt fortfarande ser normalt ut på ytan. Och när domstolarnas beslut dessutom slutar vara möjliga att granska, då har vi inte bara ett problem. Då är systemfelet redan ett faktum.

Politiken borde inte vara tyst. Den borde tala om principer, inte bara om resultat. För i en fungerande demokrati är det inte domstolarnas uppgift att skapa lag, bara att tillämpa den. Och det är inte politikens uppgift att ignorera när det slirar, bara för att det är obekvämt att ta konflikten.

För när domstolar dömer utan tydliga motiveringar och politiken accepterar det, försvinner den sista spärren: möjligheten att kontrollera att lagen över huvud taget gäller.

Vi ser hur förvaltnings- och mark- och miljööverdomstol dömer utan att motivera beslut, trots att lagen inte medger något undantag från motiveringskrav. 

Politiker vet, och tystnaden blir den bekväma vägen, både för domstolarna och från politiskt håll. Justitieombudsmannen blir till detta ett opinionsinstitut, när denna myndighet under riksdagen bara agerar godtyckligt. 

När politiken dessutom föreslår ytterligare inskränkningar i rättssäkerheten, genom att fler rättsinstanser som motiverar beslut ska tas bort, blir det allt svårare att försvara rättsstatens förekomst. 

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent