måndag 16 februari
Den gröna omställningen presenterades som ett tekniskt och industriellt språng. I praktiken blev den ett moraliskt projekt där ambition ersatte konsekvensanalys – och där normal granskning gradvis upphörde.
Den gröna omställningen uppstod inte i ett vakuum. Under lång tid var klimatpolitiken ett avgränsat politikområde, präglat av internationella överenskommelser, tekniska styrmedel och gradvisa justeringar. Utsläpp skulle minska och effektivitet öka, men inom ramen för existerande industriella och energimässiga realiteter.
Från klimatpolitik till samhällsprojekt
Med tiden försköts tyngdpunkten. Klimatfrågan gled från miljöpolitik till ekonomisk och industriell kärnpolitik. Omställningen skulle inte längre bara reducera utsläpp, utan samtidigt leverera tillväxt, nya jobb och global konkurrenskraft. Ambitionen breddades – och skalan ökade.
I denna övergång förändrades också statens roll. Från regelgivare och ramverkssättare till aktiv möjliggörare av transformation. Klimatpolitiken började ta formen av ett samhällsprojekt, där industri, kapital och politik förväntades röra sig i takt mot ett gemensamt mål.
När omställningen väl definierades som historiskt nödvändig förändrades villkoren för beslut. Det som tidigare krävde stegvis prövning och robust kalkyl började betraktas som trögt. Det är här grunden läggs för nästa skifte – från teknik till identitet.
Från teknik till identitet
När omställningen antog karaktären av samhällsprojekt förändrades också hur den värderades. Den gick från att vara ett tekniskt och ekonomiskt problem till att bli ett uttryck för politisk och institutionell identitet. Att ligga i framkant blev ett egenvärde. Att tveka uppfattades som brist på ambition.
Denna förändring är avgörande för att förstå den efterföljande beslutslogiken. När ett projekt laddas moraliskt förändras hur invändningar tolkas. Kritik blir inte längre ett bidrag till bättre beslut, utan ett ifrågasättande av intentionen. Riskanalyser reduceras till pessimism. Osäkerhet till ovilja.
I takt med detta försköts också fokus. Frågan blev inte längre om projekten var genomförbara i strikt mening, utan om de låg i linje med berättelsen om framtiden. Det var här den gröna omställningen blev svår att granska – inte därför att fakta saknades, utan därför att vissa frågor upphörde att vara önskvärda.
Ambitionen som trumfar analysen
I klassiska industriella satsningar föregås investeringar av noggranna bedömningar: energitillgång, råvarukvalitet, marknad, genomförbarhet, tid och kapital.
I den gröna omställningen vändes ordningen. Först formulerades målet – klimatnytta, symboliskt ledarskap, global förebild – därefter antogs att hinder skulle lösas längs vägen. Detta skapade en systematisk blindhet. Grundläggande frågor ställdes, men besvarades aldrig fullt ut:
– Finns stabil och konkurrenskraftig energi i tillräcklig mängd?
– Finns betalande kunder beredda att bära ett permanent kostnadspremium?
– Är projekten robusta i ett sämre marknadsläge?
När svaren var osäkra gick man vidare ändå. Inte trots osäkerheten, utan därför att ambitionen ansågs viktigare.
När varningssignaler blir oönskade
I ett fungerande beslutsystem är varningssignaler centrala. De gör projekt bättre eller stoppar dem i tid. I den gröna omställningen fick de motsatt effekt. Ju större projekt, desto mindre tolerans för kritik.
Tekniska invändningar beskrevs som detaljfokus. Ekonomiska risker som kortsiktighet. Systemproblem som överdriven försiktighet. Den som ifrågasatte helheten riskerade att framstå som motståndare till omställningen som sådan.
Detta är ett välkänt mönster i moraliskt laddade projekt: när målet upplevs som existentiellt blir processen sekundär.
Den nya normen
Resultatet blev en ny beslutsnorm. Projekt bedömdes inte längre primärt på genomförbarhet, utan på hur väl de passade in i berättelsen om framtiden. Att ligga ”först” blev ett egenvärde. Att vara stor blev ett argument i sig. Att ifrågasätta blev svårare ju mer politiskt kapital som investerats.
Här lades grunden för det som följde: statlig legitimering, ansvarsdiffusion och kapitalallokering bortom traditionell riskbedömning. När grönt blev oantastligt försvann de institutionella bromsar som normalt skyddar både skattebetalare och pensionssparare.
Ett mönster, inte ett misstag
Detta var inte ett enskilt felsteg. Det var början på en beslutsmodell. Samma logik som tidigare monterat ned fungerande system kom nu att användas för att bygga upp industriella prestigeprojekt.
Ambitionen var hög. Analysen var ofullständig. Och när problemen senare blev synliga var det redan för sent att korrigera kursen utan prestigeförlust.
I nästa del följer hur staten tog på sig rollen som legitimeringsmaskin – och hur projekt som aldrig bar marknadens risker ändå kunde bli ”för viktiga för att misslyckas”.
Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Detta är första delen av 5 i serien ”Den gröna planekonomin”. Nästa del kommer tisdag den 17 februari.
