Den moraliska stormakten Del 10: Vägar ut ur förfallet
Sverige byggde sin välfärd på arbete, tillit och rationalitet. Men under två decennier ersattes dessa grundpelare av moraliserande politik och symboliska beslut. Resultatet blev en integrationspolitik som omöjliggjorde sitt eget syfte. Hundratusentals människor med lågt humankapital placerades i ett av världens mest avancerade arbetsmarknadssystem utan verktyg att klara det. Staten kallade det humanism. I praktiken skapade man livslångt utanförskap – och med det en ny underklass. Del 10 av 10.
Efter år av förnekelse stod det klart: Sverige hade skapat två verkligheter: Ett högpresterande, globalt Sverige som bar upp ekonomin, och ett lågproduktivt Sverige av bidragsberoende, brott och misstro. De senaste årens explosion av våld, klanbaserad kriminalitet och systematiska välfärdsbrott avslöjade något djupare – en stat som tappat kontrollen över sin egen moral.
Den moraliska stormakten blev ett land där goda intentioner ersatte ansvar, där man hellre talade om värderingar än om konsekvenser.
Det brutna samhällskontraktet Sverige lovade för mycket och krävde för lite. Under decennier talade politiker om inkludering men undvek frågan om vad som krävs för att ett högteknologiskt samhälle faktiskt ska kunna inkludera människor utan utbildning, språk eller kulturförståelse.
Arbetsmarknaden i Sverige är byggd på ansvar och självständighet, inte på beroende. När människor utan dessa förutsättningar förs in i systemet skapas en permanent obalans – en struktur där vissa alltid betalar och andra alltid får.
Humankapitalets betydelse Humankapital är en nations viktigaste resurs. Det handlar inte bara om kunskap utan om sociala normer, arbetsmoral och tillit. Sverige tog under 2000-talet emot stora grupper från samhällen med mycket lågt humankapital, ofta under 0,4 på Världsbankens index. Det är en nivå som kräver generationer av kulturförändring, inte integrationskurser. Att tro att dessa skillnader kan kompenseras med bidrag och språklektioner var inte humanism, det var illusion.
Från myt till mekanism Redan under 2000-talet började forskningen ge tydliga varningssignaler. I Nederländerna visade IZA-institutets studier att flykting- och anhöriginvandrare i genomsnitt ger ett negativt livstidsbidrag till offentliga finanser, medan arbetskraftsinvandrare bidrar positivt.
I Danmark drog Finansministeriets långsiktiga beräkningar samma slutsats: nettoeffekten förblir negativ även i andra generationen. Detta är inte en fråga om moral eller kultur utan om mekanik. Ett välfärdssystem byggt på hög produktivitet, tillit och kompetens kan inte bära en allt större grupp som permanent står utanför arbetsmarknaden.
Den ekonomiska logiken är obönhörlig – om för många inte deltar i värdeskapandet måste de som gör det bära en allt större del av systemet. När balansen brister, brister också samhällskontraktet.
Från socialpolitik till självbedrägeri Välfärden byggdes för tillfälliga kriser, inte permanenta parallellsamhällen. När integrationen misslyckades började staten dölja problemet med bidrag. Kommuner skapade system av stöd som i praktiken blev livslånga försörjningslösningar.
Samtidigt växte en gråzon fram där företag och föreningar med kopplingar till klan- och gängmiljöer levde på offentliga medel. Staten förlorade överblicken. Bo Rothstein beskrev detta som ett reciprocitetsbrott – när systemet slutar bygga på ömsesidighet förlorar det sin moraliska legitimitet.
Kriminaliteten som arv Utanförskap leder inte automatiskt till brott, men det skapar den jordmån där brott växer. Barn som växer upp i hem utan arbete eller fungerande vuxna förebilder lär sig att tilliten inte gäller dem. När staten uppfattas som svag och rättvisan som selektiv blir våld, bedrägeri och hot rationella strategier. Därför är dagens kriminalitet inte slumpmässig utan strukturell – ett arv som reproducerar sig självt.
Politikens moraliska feghet I stället för att möta verkligheten valde svensk politik att skydda självbilden. Den som talade om kulturens betydelse för arbete och integration stämplades. Den som påpekade sambandet mellan låg utbildning och låg sysselsättning kallades hård. Men moral ersätter inte matematik. Ett land där hundratusentals människor aldrig kommer i arbete kan inte vara ekonomiskt eller socialt hållbart.
Vägen tillbaka Om Sverige ska ta sig ur förfallet krävs ingen revolution, utan en återgång till de grundprinciper som en gång gjorde landet starkt: ansvar, meritokrati och en stat som behandlar alla lika. Det handlar inte om att uppfinna något nytt, utan om att återställa en moralisk och institutionell ordning som gradvis eroderat.
Det första steget är att återupprätta samhällskontraktet. Välfärdsstaten bygger på ömsesidighet, inte ensidighet. Ett system där rättigheter inte längre motsvaras av skyldigheter förlorar både legitimitet och bärkraft. Den som kan arbeta måste arbeta. Språk, utbildning och deltagande i samhällets normer kan inte längre vara erbjudanden, utan krav som en modern välfärd förutsätter.
Lika viktigt är att staten återfår sin opartiskhet. Under de senaste decennierna har myndighetsaktivism, värdegrundsprioriteringar och politiserad kommunikation ersatt den professionalism som byggde svensk förvaltning. En stat som vill vinna tillbaka medborgarnas förtroende måste sluta agera pedagog och återgå till att vara neutral garant för lag och rätt. Det är först när alla behandlas lika som förtroendet kan återuppstå.
Samtidigt måste kompetens åter bli styrande princip, inte symbolik. Den svenska framgångsmodellen byggde inte på representation, utan på sakkunskap. Skolor, myndigheter, kommuner och polisen behöver ledas av människor som kan sina områden, inte av dem som uttrycker rätt värderingar. Meritokrati är inte elitism, utan rättvisa i praktiken.
Men återkomsten kräver också att Sverige vågar ta tag i en av de svåraste frågorna: att en betydande grupp människor hamnat i livslångt utanförskap och aldrig kommer att etablera sig i en avancerad ekonomi som vår. De långsiktiga studier som gjorts i både Nederländerna och Danmark, där man följt stora invandrargrupper i generationer, visar samma sak: att stora grupper inte når självförsörjning vare sig i första eller andra generationen. Sverige behöver därför erbjuda en human och frivillig möjlighet till återvändande för dem som inte kan etablera sig. Det är inte bara ekonomiskt nödvändigt, utan också en fråga om värdighet för dem som annars fastnar i permanent beroende.
Slutligen måste staten återta kontrollen över våldet och brottsligheten. Det gäller inte bara gängskjutningar och sprängningar, utan även de växande klanstrukturerna, välfärdsbrotten och den infiltration av myndigheter, politik och näringsliv som flera utredningar pekat på. Sverige står i dag inför en kriminalitet som inte är spontan, utan systematiskt organiserad och ofta transnationell. Att få bukt med den kräver inte enbart hårdare straff, utan en återupprättad statsmakt som kan stänga de strukturella hål där klaner, kriminella nätverk och falska företag vuxit sig starka. Rättsstaten måste åter bli en auktoritet, inte en åskådare.
Vägen tillbaka är alltså inte mystisk. Den är en återgång till det som fungerade: ömsesidighet, professionalitet, kompetens, sanningsplikt och statens absoluta våldsmonopol. Inget av detta kräver cynism eller hårdhet. Det kräver bara vuxet ansvar.
Ett nytt Sverige kräver sanning Sverige kan inte längre leva på berättelsen om sig självt som moraliskt föredöme. Det är inte en värderingskris utan en verklighetskris. Landet behöver inte fler löften, utan fler vuxna. Ärlighet innebär att erkänna att alla inte kan integreras, att kultur, utbildning och ansvar inte är utbytbara, och att humanism utan gränser inte är generositet utan oansvarighet.
När sanningen blir vår enda väg ut Detta handlar inte längre om politik utan om civilisation. Frågan är om Sverige har modet att se sig självt utan illusioner. Om landet vågar göra det så finns det fortfarande hopp. Men då måste vi erkänna det uppenbara: att det som kallades solidaritet blev feghet, och att det som kallades godhet ofta var bekvämlighet.
Verklig godhet kräver konsekvens. Den kräver att man ser sanningen även när den är obekväm. Sverige ska inte vara världens samvete. Det ska vara ett land som fungerar.
Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är den sista i en serie om tio. På måndag den 17 november publiceras en epilog. Här finns del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9.
