Digital suveränitet byggs genom upphandling, inte förhandling

Plötsligt händer det. USA:s federala handelskommission (FTC) förlorar det oberoende från den verkställande makten som EU–USA:s dataskyddsramverk förutsätter. Den rättsliga grund som stora delar av offentlig sektors molnanvändning vilar på sätts därmed i fråga.

Rättsläget är oklart. Klart är dock att varje myndighet nu måste bedöma om fortsatt lagring är förenlig med GDPR och vid behov migrera till europeiska tjänster. Frågan är vad det skulle kräva, och vad det skulle kosta. Visar sig kostnaden orimlig, beror det dock inte på ett amerikanskt beslut, utan på svenska.

Föreställ dig att staten inte tagit samlat ansvar för elförsörjningen, utan låtit varje kommun bygga sitt eget elnät. Det låter otänkbart, ändå är det så vår digitala infrastruktur har vuxit fram. Medan staten tagit samlat ansvar för andra suveränitetskritiska områden har den i praktiken överlåtit utformningen av den digitala infrastrukturen till enskilda myndigheters upphandlingar.

Teknik har upphandlats som om varje inköp vore en isolerad transaktion, där kostnadseffektivitet vägt tyngre än nationell handlingsfrihet. Då lokalt rationell beslutslogik fått styra tusentals upphandlingar är offentlig sektor nu i hög grad beroende av ett fåtal leverantörer, huvudsakligen amerikanska. Och i förlängningen; av de stater under vars jurisdiktion de lyder. Beroendet har minskat Sveriges handlingsfrihet och därmed dess suveränitet.

Utfallet är knappast överraskande; styrsystem skapar det beteende de belönar.

Sårbarheten är inte teoretisk. Amerikansk jurisdiktion kan begränsa europeiska användares tillgång till digitala tjänster, något Microsofts nedstängning av konton kopplade till Internationella brottmålsdomstolen visat. Vad motsvarande åtgärd mot svensk förvaltning skulle innebära behöver knappast utvecklas.

Staten betonar nu vikten av minskat beroende, men tycks utgå från att samma återhållsamma styrning som skapade det, nu ska minska det. Den nya molnpolicyn är rådgivande, med ”bör” snarare än ”ska”. Upphandlingsmyndigheten talar om digital suveränitet, men krav på att väga in leverantörsberoende saknas. eSam ger stöd för analys av molntjänster, men begränsad vägledning om upphandling som strategiskt styrmedel för digital suveränitet. Det finns få skäl att tro att rådgivning kommer göra nationellt nödvändiga upphandlingsbeslut lokalt rationella.

En stat som inte kan anpassa sig till förändrade omvärldsförutsättningar utan orimliga kostnader eller omfattande störningar har inte digital suveränitet. Om leverantörsbyte, datamigrering eller förändrade rättsliga villkor riskerar att lamslå samhällsviktiga funktioner är handlingsfrihet redan förlorad.

Förutsättningar förändras snabbt. Beroende har ett pris. Om staten avser minska beroendet måste upphandling börja användas som ett strategiskt styrmedel. Om inte kommer svenska skattemedel fortsätta finansiera de beroenden staten säger sig vilja minska.

Faller EU–USA:s dataskyddsramverk blir det ett lackmustest för Sveriges digitala suveränitet. I en tid där skillnaden mellan verklig och digital suveränitet på sin höjd är lexikal, vore det önskvärt att staten inte inväntade resultatet innan styrningen börjar spegla den insikten.

Hanna-Karin Grensman är samhällsanalytiker och skribent med fokus på styrning, institutioner och komplexa samhällssystem