Hela Malmö hatar polisen?

En prideparad är tänkt att handla om frihet och människors rätt att leva sina liv som de själva vill. Ändå blev ett av de uppmärksammade inslagen i Vänsterpartiets del av tåget i Malmö slagorden ”Hela Malmö hatar polisen”. För vissa politiker, och aktivister, är inget arrangemang för litet och inget ämne för avlägset för att inte kunna användas för den egna världsbilden. Oavsett om det handlar om Pride, Eurovision, Gaza eller klimatet så är allt egentligen en scen för den egna kampen.

Vänsterpartiets ordförande i Malmö, Tove Karnerud, som själv deltog i tåget, menade att man inte hatar polisen ”som myndighet eller så”. Kanske var det avsett som en förklaring. Partiet hyser alltså inget hat mot något så abstrakt som en myndighet. Skönt ändå. Men om det inte är myndigheten som avses, så återstår de som arbetar där. Alltså de poliser som med livet som insats ser till att vi andra kan leva tryggt och utöva våra demokratiska fri- och rättigheter, däribland att gå i pridetåg utan att några inskränkta själar förstör stämningen. Att några nu förstörde stämningen i Malmö genom att skandera förakt mot just polisen är en ironi som är (nästan) pinsam att påpeka. 

En ledamot i partiets verkställande utskott menade att det var ”ett klart olämpligt sätt att uttrycka sig”. Det är alltså formuleringen partiet tar avstånd från, inte idén. Är dylika uttalanden ens möjliga att formulera anständigt eller ansvarsfullt?

Syftet med slagordet var, enligt Karnerud, att uppmärksamma ”rasism inom polisen som på många andra ställen”. Den som vill uppmärksamma rasism, vilket i sig onekligen är ett lika gott som välkommet ändamål, har dock gott om andra möjligheter. Partiet har inte heller lyckats att föra denna under åren återkommande käpphäst i bevis på en strukturell nivå. Och om logiken är att enskilda missförhållanden berättigar kollektivt förakt mot en hel yrkeskår så öppnas helt oanade, och oönskade, möjligheter. Ska vi skandera ”hela Stockholm hatar socialtjänsten” under nästa Pride för att barn till några av partiets medlemmar har omhändertagits? Och vilka kommer därefter? Domstolar? Vårdpersonal? 

Polisen är en av de institutioner som upprätthåller lag och ordning. Därmed upprätthåller den också de demokratiskt beslutade spelregler som möjliggör ett fritt samhälle. Men de som ser samhället som förtryckande ser också polisen som förtryckets, och inte medborgarnas, väktare. Och de som bygger sin politiska identitet på att misstänkliggöra rättsstaten misstänkliggör till slut även allt som representerar den. Det är just därför detta ständiga polisförakt inte hörs från dem som värnar demokratins institutioner, utan av dem som i sin förment rättfärdiga kamps namn river ner grunden för samhället.

Bakom ropen i Malmö finns en gammal vänsterdröm att riva ner samhället för att bygga upp det på nytt. Efter revolutionen väntar det rättvisa samhälle där den ideologiskt rena människan kan skutta runt på en blomsteräng, med vinden i håret och Judith Butlers böcker under armen, där alla är överens då ingen längre tycker eller tänker fel. Ironiskt nog är det just i sådana samhällen poliser behövs som mest. Det är just därför slagord som ”Hela Malmö hatar polisen” är vanskligare än de först verkar.

Det verkligt bekymmersamma är normaliseringen av ett politiskt språk där samhällets institutioner framställs som fiender och misstro mot samhällets grundvalar presenteras som moralisk överlägsenhet.

Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad