Ukraina har inget att hoppas på från Nato
Förra veckans massiva ryska drönar- och robotangrepp blev ett av de dödligaste under hela kriget. Ett 30-tal människor fick sätta livet till.
På söndagskvällen varnande Volodomyr Zelenskyj på X för en ny rysk attack, tidsmässig provocerande mellan det amerikanska nationaldagsfirandet och Natos toppmöte i Ankara i veckan (7-8 juli). På måndagsmorgonen har vi facit. Minst åtta dödade och 34 skadade, bland annat anfölls bostadshus i Kiev.
I förra veckan skrevs ännu ett nytt svart kapitel. Massiva ryska drönar- och robotangrepp blev ett av de dödligaste under hela kriget. Ett 30-tal människor fick sätta livet till, även barn. Långt fler skadades. Vladimir Putin fortsätter att göra livet till ett helvete för den ukrainska civilbefolkningen.
Det senaste anfallet kom efter ett telefonsamtal mellan Donald Trump och den ryske krigsförbrytaren. Vi har hört det till leda utan att saken rört sig en millimeter framåt.
Skillnaden mot krigets första år är att Ukraina utvecklat egen förmåga att åsamka Ryssland verklig skada med drönarangrepp på djupet, senast mot oljedepåer i Sankt Petersburg.
Med tanke på att kriget jämnat ut sig, och att Putin är mer pressad än tidigare, skulle det vara läge för ett radikalt grepp, en game changer från den paralyserade västvärldens sida: att dörren till Nato öppnas på vid gavel för Ukraina. Från den 1 januari 2027 omfattas Ukraina av Natos artikel fem. Ett utmärkt tillfälle skulle vara just vid vid toppmötet i Ankara.
Om Nato visar en enad front och driver på upprustningen i Europa har Ryssland inget att sätta emot. Kriget har fått ner Kreml på knäna. Ändå lyckas Putin upprätthålla bilden av att han planerar anfall mot närliggande Natomål; Finland och Baltikum.
Finlands president Alexander Stubb uppmanar uppjagade europeiska kollegor att lugna ner sig och ta en bastu eller ett dopp i isvaken. Tomma tunnor skramlar mest, kort sagt.
För Putin vore det militärt katastrofalt och politiskt självmord att ge sig på ett Natoland. Priset för kriget blir allt högre, med bomber som faller över det egna landet och dödade och lemlästade soldater som transporteras hem från fronten i tiotusental. Putin kan hänga löst redan som det är. ”Hans dagar är räknade”, skrev tidskriften Forbes nyligen.
I realiteten är det ändå en from förhoppning att Nato med USA i spetsen vågar göra något annat än att sitta still i båten. Modet saknas, den politiska styrkan finns inte och de historiska spåren förskräcker. I förhållande till Ukraina har Nato ett solkigt och skuldbelagt förflutet.
I praktiken beseglades Ukrainas öde redan vid toppmötet i Bukarest 2008. Putin kastade glupska blickar mot Ukraina och Georgien. Båda länderna hoppades att Nato skulle erbjuda en Membership Action Plan (MAP), en formaliserad process mot medlemskap, med tidsplan och datum för inträde i alliansen.
Av detta blev inget, förutom ett till intet förpliktigande löfte om ett framtida medlemskap. I Putins ögon var det ett carte blanche att skrida till verket med vapenmakt. Mötet hölls i april. I augusti gick ryska trupper in i Georgien.
Med ett hopp 15 år fram i tiden hamnar vi på Natos toppmöte i Vilnius 2023. För Ukraina var det ödesmättat.
Kriget hade gått in på sitt andra år. Stödet från väst gick på feg sparlåga. USA:s Joe Biden var livrädd för Putins kärnvapenhot. Inför mötet drev Zelenskyj i skarpa ordalag kravet på att få en formell inbjudan till Nato, precis som i Bukarest, med tidsplan och ett datum för medlemskap.
Resultatet blev lika skralt som då. Ukraina fick ingetdera. På pluskontot fanns enbart kosmetiska framsteg. Det byråkratiska MAP-kravet slopades och det så kallade Nato-Ukraina-rådet inrättades för konsultationer.
Biden satt på hasorna och vågade inte utmana Putin. Europa tog rygg på USA. Den ryske krigsförbrytaren kunde driva vidare kriget och övergreppen mot oskyldiga civila.
Tre år senare råder fortsatt status quo. På agendan i Ankara står Trumps BNP-krav på fem procent i försvarsutgifter, satsningar på försvarsindustrin och hur det militära stödet till Ukraina ska administreras av Nato. That´s it. Det kan fortsätta så i åratal.
Inte ens Zelenskyj driver längre kravet om medlemskap i alliansen. Skulle han ta upp det talar han för stendöva öron. Ukraina har i det avseendet inget att hoppas på från Natos sida.
Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD, och numera fri skribent
