Barn blir gisslan i hatet mot Sverige

Fallet med de tre barnen i Huddinge är inte längre bara ett ärende enligt LVU eller en vanlig familjekonflikt mellan två föräldrar och svenska myndigheter. I stället har det blivit en spegel av något betydligt farligare: hur digitala hatkampanjer kan flytta en rättslig konflikt från domstolen till Tiktok, från juridisk prövning till hot mot socialsekreterare, och från legitim kritik till ett angrepp på själva rättsstaten.

Tre barn placerades under tvångsvård efter att myndigheterna bedömt att det fanns allvarliga risker i deras hemmiljö. Enligt uppgifter i svenska medier handlade oron bland annat om våld, försummelse och en hedersrelaterad kontext. Men ärendet stannade inte i den rättsliga processen. Barnen fördes ut ur Sverige mer än en gång, trots beslut om reseförbud och skydd. Fallet har också kopplats till hot, attacker och branddåd riktade mot tjänstemän och företrädare i Huddinge kommun.

Enligt Aftonbladet fördes barnen återigen ut ur Sverige mellan den 17 och 18 juni 2026, trots ett beslut som förbjöd dem att lämna landet. Senare kunde barnen återföras till Sverige genom samarbete mellan svenska myndigheter och myndigheter i ett annat land. Den 25 juni häktades modern i sin utevaro och blev internationellt efterlyst. Fadern befinner sig fortfarande utanför Sverige och är också efterlyst i ärendet.

Detta kan inte förstås isolerat från det större klimat som har skapats kring socialtjänsten under de senaste åren. Sedan slutet av 2021 har en berättelse spridits om att Sverige ”kidnappar muslimska barn” eller ”tar barn från invandrarfamiljer”. Regeringen har själv beskrivit detta som en desinformationskampanj och konstaterat att socialtjänstens medarbetare har utsatts för hot till följd av kampanjen. Den största faran är att barn som faktiskt behöver skydd riskerar att bli utan, därför att förtroendet för myndigheterna bryts ner.

Kritik mot socialtjänsten är nödvändig i en demokrati. Socialtjänsten kan göra fel. Domstolar kan behöva pröva beslut. Familjer måste ha rätt till juridiskt stöd, insyn och överklagande. Men det som i många direktsändningar på Tiktok, Youtube och andra plattformar presenteras som ”kritik” är ofta demonisering. Socialsekreteraren blir ”barnkidnappare”. Domaren blir ”familjens fiende”. Kommunen blir ”en maffia”. Varje myndighetsbeslut framställs som en konspiration mot religion, familj och invandrare. När tusentals människor dagligen matas med denna berättelse skapar det vrede, misstänksamhet och i värsta fall en känsla av att motstånd mot myndigheter är moraliskt rättfärdigat.

SVT:s Uppdrag granskning har tidigare visat att mer än var tredje socialsekreterare i utsatta områden upplevde hot kopplade till LVU-kampanjen. En del tvingades av rädsla förändra sina vardagsrutiner. Det är ett allvarligt demokratiskt problem.

Trots domar, granskningar och varningar fortsätter kampanjerna. De pågår i direktsändningar, i slutna grupper, i kommentarsfält och i kanaler som byter namn men behåller samma budskap. Flera av de mest högljudda rösterna verkar från länder utanför Sverige. Vissa av dem har svenska medborgarskap eller åtnjuter de rättigheter, den rörelsefrihet och det rättsskydd som europeiska demokratier erbjuder, samtidigt som de använder samma friheter för att undergräva förtroendet för svenska institutioner.

Det är en brutal paradox att personer som drar nytta av den svenska rättsstatens skydd använder dessa privilegier för att elda på hatet mot just den stat som skyddar dem. Från platser som Egypten, Grekland, Australien eller Turkiet kan de sända budskap som beskriver Sverige som familjens, islams och invandrares fiende.

Fokus har i reportaget Sverige ska brinna – hatet som sprids i segregationens skugga skildrat hur delar av denna miljö fungerar. I arabiskspråkiga forum och sändningar framställs Sverige som ett land som förstör familjer, hatar islam och tar barn. Enskilda fall blåses upp till en total berättelse om ett fientligt samhälle där misstro mot myndigheter omvandlas till vrede mot Sverige.

Det handlar därför inte bara om yttrandefrihet. Frågan är var gränsen går mellan legitim kritik och systematisk uppvigling. När blir en kamera ett vapen mot en skola, kommun, domare eller en socialsekreterare? När blir en familjs smärta råmaterial för digital propaganda? Och när blir barnens situation sekundär i kampen om följare, pengar och politiskt inflytande?

Fallet i Huddinge ger ett smärtsamt svar. När barn förs ut ur landet trots reseförbud, när domstolsbeslut trotsas, när människor döms för hot och angrepp, och när socialsekreterare lever med rädsla för att ha utfört sitt arbete, då handlar det inte längre bara om ett administrativt beslut utan om en konflikt mellan rättsstaten och en kultur av digital mobilisering där känslor, religion och rädsla används för att bryta ner förtroendet för lagen.

Alla som kritiserar LVU är inte extremister. Alla familjer som protesterar mot ett beslut är inte en del av en desinformationskampanj. Det finns familjer som lider, beslut som måste granskas och brister i kommunikationen mellan myndigheter och invandrarfamiljer. Det finns också behov av bättre tolkar, bättre kulturkompetens och större förståelse för hur rädsla uppstår i familjer från länder där staten inte alltid går att lita på. Men det är en enorm skillnad mellan en mamma som gråter därför att hon inte förstår ett beslut och en influencer som i direktsändning övertygar människor om att Sverige för krig mot deras barn. Det är skillnad mellan juridisk kamp och digital lynchning, och mellan granskning och hat.

Den verkliga faran är att dessa kampanjer exploaterar människors okunskap om svensk lag. De exploaterar rädslan att förlora sina barn och de exploaterar religiösa känslor, migrationssår och misstro mot myndigheter. Familjer som egentligen behöver advokat, översättning och saklig juridisk information dras i stället in i digitala rum där deras panik förstärks. I dessa sfärer förvandlas oro till hat, och hat till handling.

Det europeiska sammanhanget bör inte heller förbises. I flera länder har anställda inom socialt arbete och barnskydd blivit måltavlor för hot, hat och ibland våld. När socialarbetare angrips, eller när allvarliga brott riktas mot personer som arbetar med utsatta barn och familjer, måste frågan ställas bredare än bara vem som utförde handlingen. Vi måste också fråga vilka berättelser som gjorde socialarbetaren till en fiende i människors ögon.

Barn skyddas inte genom att socialtjänsten demoniseras, inte heller genom att föras ur landet i strid med domstolsbeslut. Barn skyddas genom lag, domstolsprövning, professionella bedömningar och myndigheter som vågar ingripa när ett barn är i fara.

Samtidigt måste socialtjänstens medarbetare skyddas. Om varje socialsekreterare riskerar att få namn, bild eller sin familj uthängd på nätet, kommer det att påverka viljan att ingripa. Om rädsla blir en del av arbetsmiljön, är barnen förlorarna.

Fallet i Huddinge är därför en varningssignal. Hatet mot socialtjänsten är inte längre bara digitalt brus. Det påverkar verkligheten: hot, attacker, bortförda barn, internationella efterlysningar och en växande rädsla bland dem som ska bära samhällets svåraste uppdrag.

Sverige behöver en rättvis och modig granskning av sina institutioner, men också en tydlig gräns mot dem som förvandlar kritik till hot, barns lidande till digital valuta och demokratins friheter till vapen mot demokratin själv.

Barnet får inte bli gisslan mellan en rädd familj, en misstänkliggjord myndighet och en agitator som lever av elden men inte själv betalar priset. Socialsekreteraren får inte bli en måltavla för att ha utfört sitt arbete. Och rättsstaten får inte ersättas av en direktsänd domstol där fakta drunknar i vrede.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut