DN:s Ukrainakrig – krigsskämt och cliffhangers
DN:s Ukraina-rapportering är som en dokusåpa. Tillrättalagd verklighet, fast rollista, nytt avsnitt varje dag, cliffhanger på slutet.
tisdag 28 juli
DN:s Ukraina-rapportering är som en dokusåpa. Tillrättalagd verklighet, fast rollista, nytt avsnitt varje dag, cliffhanger på slutet.
Allt som står i tidningen är underhållning, har en klok journalist sagt till mig, vilket jag brukar tänka på när jag läser DN:s rapportering om Ukrainakriget. Som en dokusåpa. Tillrättalagd verklighet, fast rollista, nytt avsnitt varje dag, cliffhanger på slutet. Skurken i Kreml, de oböjliga i Kiev, opinionssiffror som mäter huvudkaraktärernas popularitet. Det är emellertid inte för att bli underhållen som jag håller fast vid min dagstidning.
Jag läser för att få syn på vad gemene man matas med. Hur går snacket? Vad förväntas folk känna till, tycka och tro?
Under rubriken ”Invånarna i Kiev är trötta men inte knäckta” (DN 6 juli) skriver Anna-Lena Laurén om sin senaste Ukrainaresa. Hon var hos frisören Halyna. Frisören berättade om en man i överslafen på hennes senaste nattågsfärd: ”Han lät precis som en Shaheed-drönare!” Hela salongen skrattar åt liknelsen, rapporterar Laurén, och att även hon själv alltid blir ”på gott humör” av Halynas krigsskämt. Galghumorn blommar mer än någonsin i Kiev, kan DN-läsaren också läsa. Det är så ”invånarna i Kiev” – i bestämt form, det vill säga alla – bemöter de ryska bombningar som samma vecka skördade åtminstone 44 människoliv i stan. Bombningarna knäcker ingen kievbor, ska läsaren tro. Lite trötta är de, men skrattar gott.
På så sätt, tänker jag och samtidigt tänker jag på de många som tvingats till flykt, på mammorna som förlorat sina söner, på barnen som förlorat sin pappa. Är de också bara lite trötta? Blommar även deras galghumor? Alla mammor och pappor, söner och döttrar som ligger döda under rasmassorna efter veckans robotattacker skrattar med säkerhet aldrig mer.
I Lauréns krönika är ukrainare stolta, oböjliga, motståndskraftiga, föredömligt hjältemodiga. Ingen får säga det mest mänskliga och självklara om kriget: att det äntligen ska ta slut. I stället återger Laurén ”en ukrainsk kvinna” som i sin anonymitet får representera ukrainarna som utgår från att ”det här kriget kommer att pågå åtminstone till 2030”. Även den ukrainska kvinnan uttalar sig, givetvis, utan att bli knäckt av det utsiktslösa.
Varför ska vi tro att ukrainarna skrattar åt drönarskämt och gör sig redo för att kriga några år till? Varför ska vi tro att ”det ukrainska försvaret har kommit en bit på väg när det gäller att få in Ryssland i ett hörn”, men att ”luftvärnspjäserna inte räcker till”?
Svaret är att Zelenskyj ska åka till Natomötet i Ankara för att kräva Patriotsystemet, vilket Laurén kommer till i slutet av sin artikel. Underförstått ska vi hålla tummarna. ”Vad Natomötet beslutar återstår att se”. Läsaren kan redan glädja sig åt nästa avsnitt.
Några dagar senare berättar Laurén om ”Slagsmål om bensin i Ryssland – Putins opinionssiffror sjunker” (DN 13 juli). Medan ukrainarna tar kriget med jämnmod, slåss ryssar ”i bensinköer från Irkutsk till Krasnodar”, det vill säga i så gott som hela landet. Artikeln handlar om konsekvenserna av Ukrainas beskjutning av rysk infrastruktur.
Även i Ryssland skämtas det, rapporterar Laurén, men inte på det stolta och orädda sättet läsaren känner till från den ukrainska frisörsalongen. Nej, ryssar delar memes på en tom bensinmack vid namn ”Nej och därmed punkt” och de raljerar att taxibolaget Yandex snart kommer erbjuda hästdragna droskor i både ekonomi- och lyxklass. Medan Laurén låter ukrainarna skämta i trots, skämtar hennes ryssar i uppgivenhet. Medan ukrainarna står enade och ger ”varandra praktiska råd om var man har det bekvämast under bombardemangen”, tränger sig Rysslands invånare förbi i kön, svär och förolämpar varandra, blockerar vägen för en bränslebil och hotar med att röva bensinen.
Laurén berättar att Putin försöker lugna sitt folk. Hon citerar hans tal från ett möte om krisens hantering med lokala guvernörer: ”Det är uppenbart att fienden försöker skapa en nervositet i samhället. Som vi vet är det omöjligt – Ryssland har en av världens största energireserver. Det handlar bara om hur man organiserar arbetet”.
Det skulle kunna ligga någonting i det Putin säger. Att oljereserverna är stora och distributionen snart löst igen. Men det är inte sakfrågan som läsaren ska informeras om. I stället förklarar Laurén att Putin ”med andra ord” lät åhörarna förstå att problemet med bensinförsörjningen främst handlar om tjänstemännens inkompetens. ”Ett sätt att två sina händer.” Kommer Putin att lyckas lura sitt eget folk och avleda från sitt bristfälliga ledarskap? Laurén avslutar med en spoiler: ”Av opinionsundersökningarna att döma är det inte säkert att ryska folket går på det”.
Att läsa DN:s krigsrapportering må vara underhållande för somliga. Men bilden som förmedlas är skrämmande. De goda på den ena sidan, de onda på den andra. Ingen plats för nyanser och tvivel, och ingen för diplomati. En dokusåpa behöver sina hjältar och skurkar för att hålla tittaren kvar. Kriget behöver dem för att rättfärdiga sin budget och sina bomber. Det är den polariteten som förmedlas mellan raderna till den svenska publiken.
Susanne Dodillet är idéhistoriker och lektor i pedagogik vid Stockholms universitet