Plötsligt står Jimmie Åkesson och Bengt Westerberg på samma sida

När en teaterpjäs eller film beskrivs som drabbande är det alltid en komplimang. Något träffar en på ett ställe man inte visste fanns. Ofta finns ett inslag av överraskning. ”Drabbande skildring av Förintelsen på arabiska”, skrev Expressen 2022. I fjol var det Romeo och Julia på Folkteatern i Göteborg. Året innan blev en amatöruppsättning av Hamlet i Östersund ”drabbande” när städarna tog över scenen.

I politiken har ordet nästan förlorat sitt värde. Där är någon ständigt drabbad –  småbarnsföräldrar, företagare, invandrare, långtidssjuka, extremvädrets offer eller flygpassagerare som tillbringat två dygn på Kastrup. Efter ett tag slutar man höra ordet.

Men ibland blir en människa drabbad på riktigt. Inte av ett pressmeddelande eller en opinionsmätning, utan av en erfarenhet som möblerar om hela världsbilden. När det händer en politiker kan konsekvenserna bli större än ett partiprogram. Plötsligt står gamla fiender på samma sida av barrikaden.

Det är ungefär vad som har hänt med Jimmie Åkesson och Bengt Westerberg.

Den tidigare Folkpartiledaren har ägnat en stor del av sitt ännu pågående politiska liv åt att bekämpa allt SD står för. Ändå delar de nu en erfarenhet som väger tyngre än ideologin.

Bengt Westerberg har berättat om familjen han besökte inför LSS-reformen. Ett barn med så omfattande funktionsnedsättningar att hela familjens liv kretsade kring dem. Sorgen, vanmakten och insikten om hur slumpmässigt ett människoliv kan se ut, blev bränslet bakom den lagstiftning som förändrade livet för tusentals människor.

Något liknande hände Jimmie Åkesson, fast från andra sidan köksbordet. År 1993 var han inte politiker utan storebror. Hans funktionshindrade lillebror fick stöd genom samhället och familjen upplevde vilken skillnad assistansen gjorde. Den hjälpen bar Bengt Westerbergs underskrift.

Tre decennier senare lovar Sverigedemokraterna, tillsammans med det parti Westerberg en gång ledde men sedan lämnat, Liberalerna, att höja och indexera assistansersättningen och dessutom förstatliga alltihop. Målet är, som Åkesson uttrycker det, att ”återskapa en assistans som är värd namnet”.

Opinionsläget gör att löftet kanske aldrig förverkligas. Det kan sluta som Kristdemokraternas återkommande krav på förstatligad sjukvård – ett förslag som överlever sina chanser att bli verklighet. Men skillnaden är att Sverigedemokraterna har tio gånger fler väljare än Bengt Westerbergs gamla parti. Om Liberalerna försvinner ur riksdagen kan det bli SD som blir LSS-reformens främsta försvarare.

Det vore en av svensk politiks märkligare rollbyten.

Kommunernas kostnader för personlig assistans uppgick till nästan 76 miljarder kronor 2024. Om staten tar över hela notan handlar det om pengar motsvarande ungefär tre moderna ubåtar varje år – eller mer än hela Kriminalvårdens planerade utbyggnad.

Det är inte den sortens fråga man brukar förknippa med Sverigedemokraterna. Just därför är den intressant. Politik formas ofta av ideologier, men perspektivet är lika viktigt. Förr kallades perspektiv ”intressen”. Idag hör man dess bättre inte så ofta det ekonomiskt färgade ordet. ”Perspektiv” passar bättre för det som laddar frågor i dag – att se världen från en plats i glesbygden, den invandrartäta förorten, eller från hemmakontoret där den lille företagaren sitter med kommunens tillståndsblanketter, till exempel.

Ordet ”drabbande” får förbehållas de mest dramatiska perspektiven, de som är så starka att du inte kan relativisera det ens om du är politiker och egentligen måste. 

Som när du får se en familj, ett köksbord och ett barn som råkade födas med helt andra förutsättningar än de flesta.

Cecilia Garme