Ny ledare för Hamas vill ha fortsatt väpnat våld

Utnämningen av Khalil al-Hayya till Hamas politiske ledare återspeglar den nuvarande maktbalansen inom gruppen, och framför allt dess vilja att visa på kontinuitet och kompetens.

Valets viktigaste budskapet är att Hamas fortfarande förlitar sig på sin ledning i Gaza snarare än på den i diasporan. Al-Hayyas kampanj mot Khaled Mashal återspeglade denna inriktning. Valet av al-Hayya visar också att rörelsen – trots förlusterna på Gaza  – fortfarande är tillräckligt stark för att kunna genomföra ett val och att dess institutioner fortfarande fungerar.

Tillkännagivande om utnämningen av al-Hayya kom som en överraskning, trots att valprocessen har pågått i flera månader. Beskedet om vem som officiellt skulle efterträda Yahya Sinwar hade förväntats under ramadan (februari–mars), men sköts upp upprepade gånger på grund av den regionala utvecklingen, med krig mellan USA och Iran och osäkerheten kring Gazas framtid.

Men det jämna valresultatet – 35 röster för al-Hayya mot 34 för Khaled Mashal, enligt den saudiska nyhetskanalen Al-Sharq – tyder på att den interna konflikten inom Hamas långt ifrån är över. Mashals falang har fortfarande stort inflytande inom Hamas, och striden om organisationens politiska framtid kommer att fortsätta trots valet av al-Hayya.

Men framförallt betyder valet av al-Hayya en seger för den lokala falangen av Hamas i Gaza över falangen i diasporan. Trots att al-Hayya bor i Qatar är han starkt knuten till ledarskapet i Gaza, där han var Sinwars ställföreträdare – en position han fick efter att Ismail Haniyeh dödats i Teheran i juli 2024.

Al-Hayya var en av nyckelpersonerna när det gällde att hantera kontakterna mellan den politiska ledningen – som till stor del befann sig utanför Gaza – och ledarskapet inne i Gaza, där den militära delen var (och är) dominerande. Al-Hayya ledde också Hamas indirekta förhandlingar med Israel samtidigt som han upprätthöll nära kontakt med den militära ledningen i Gaza. Under kriget blev han en central gestalt i försöken att överbrygga klyftan mellan gruppens politiska krav och den militära grenen.

Khaled Mashal, som tidigare ledde den politiska byrån, är den främste företrädaren för ledarskapet i exil. Han förknippas med vad som anses vara en mer pragmatisk hållning där han försökt vidga Hamas diplomatiska kontakter, främja intern palestinsk försoning där mer samarbete med den palestinska myndigheten (PA) är viktigt, samt minska beroendet av Iran och i stället stärka banden till arabländerna, i synnerhet Saudiarabien och Jordanien.

Mashal har vidare kritiserats inom Hamas, främst rörande hans inställning till attacken den 7 oktober och händelserna därefter. Enligt kritikerna var han inte delaktig i beslutet att genomföra operationen och har dessutom visat kritik mot att attacken drog in Hamas i en konfrontation med Israel som man inte kunde vinna.

Trots detta betonar företrädare för Hamas att båda två står fast vid idén om motstånd och kamp mot Israel. Den huvudsakliga skillnaden mellan dem ligger inte i själva målet, utan i vilka medel de anser bör användas för att nå dit. Al-Hayya företräder dem som vill fortsätta på den inslagna vägen med väpnad kamp och förlita sig på det iranska stödet. Mashal företräder dem som vill satsa på det diplomatiska spåret och regionala samarbeten. Al-Hayyas seger tyder därmed på att förespråkarna för status quo, fortsatt väpnad kamp som främsta vapen och fortsatt stöd från Iran har vunnit över dem som efterfrågar förändring med minskat iranskt inflytande och ett närmande till arabländerna.

Valet av al-Hayya signalerar därmed en fortsatt aggressiv hållning och motstånd mot varje form av verklig kompromiss. Detta gäller i synnerhet frågor om vapen och en upplösning av den militära grenen som ett led i den andra fasen av USA:s plan för Gazas framtid.

Samtidigt återspeglar valet också gruppens regionala inriktning. Al-Hayya förknippas som sagt snarare med Iran än med den antishiitiska arabiska axeln. Den frågan väntas dock klarna först när kriget som involverar Iran är över och dess regionala konsekvenser blir tydliga – särskilt vad gäller relationerna till stater som Qatar och Turkiet.

På den palestinska arenan – och i synnerhet bland Hamas-aktivister på plats – utesluts inte att utnämningen är tillfällig. Gazas framtid och frågan om vem som ska styra området är fortfarande oviss, då Hamas måste verka under nya förutsättningar. Al-Hayya kan därmed ses som en övergångsledare, vilket ändå innebär att valet av honom är ett ställningstagande för kontinuitet: för Gaza-ledningens dominans i Hamas gentemot exilledarskapet i Qatar; att bevara Sinwars militärt hårdföra linje och för en man som intimt väl känner till både den militära delen och det politiska systemet.

Valet signalerar också att Hamas befinner sig vid ett historiskt vägskäl – mellan överlevnad och förändring, och där stor ovisshet råder om hur framtiden för Gaza och det interna palestinska politiska systemet ska se ut.

Valet av al-Hayya visar också att Hamas, i alla fall på kort sikt, inte är beredda att kompromissa om sina vapen och sin ställning på den del av Gaza man fortfarande kontrollerar, vilket i sin tur är dåliga nyheter för dem som vill se en politiskt fredlig lösning på Gazafrågan.

Magnus Norell forskar om terrorism och säkerhetspolitik och är aktuell med boken ”Tunnelseende : Israel, Hamas, Iran och kriget om verkligheten”