Hatet flyttar fram positionerna steg för steg
Om en judisk patient tvekar inför att söka vård därför att sjukhuset blivit en arena för politisk aktivism, då har något gått sönder.
Polisanmälan efter förra helgens palestinademonstration var välkommen. Att någon väljer att bära en kopia av Auschwitz entrégrind, där de förhatliga orden ”Arbeit macht frei” ersatts med ”Gaza”, är ett uttryck som internationellt identifierats som en form av antisemitism. Sverige har ställt sig bakom IHRA:s arbetsdefinition. Ett av exemplen som lyfts fram är just att jämföra Israels politik med Nazitysklands.
Ändå är det inte den händelsen som oroar mig mest.
Den verkligt allvarliga utvecklingen utspelade sig utanför Karolinska.
Palestinarörelsen nöjer sig inte med att flytta fram gränserna i det offentliga rummet. Den försöker etablera ett moraliskt tolkningsföreträde på våra institutioner. Först på gator och torg. Sedan på universiteten. Därefter i kulturlivet. Nu vid våra sjukhus.
Det är ingen slump. Det är en strategi.
På ytan handlade manifestationen om vårdanställda som visar stöd för en fängslad kollega. I sig är det inte märkligare än när personal på Södersjukhuset demonstrerade mot att två kollegor skulle utvisas. Även vårdpersonal har rätt att demonstrera.
Men tittar man närmare blir bilden en annan.
Manifestationen organiserades av Sami Suliman, mannen bakom det famösa ”Aron, Aron och Aron-talet” som polisanmäldes för hets mot folkgrupp. Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) konstaterade att talet byggde på klassiska antisemitiska föreställningar om judisk makt och inflytande.
På plats fanns också Lorena Delgado Varas, en av rörelsens mest profilerade företrädare. Hon lämnade Vänsterpartiet efter att ha delat en grovt antisemitisk bild på X och har därefter fortsatt sprida klassiska antisemitiska motiv – bland annat en bläckfisk med davidsstjärna vars tentakler sträcker sig över världen.
Och det stannar inte där.
Fokus rapporterar om hur barnläkare på Meliva bedrivit politisk aktivism på sin arbetsplats. Menaf Al-Basri, läkare på Södersjukhuset, deltog i Ship to Gaza iförd sjukhusets arbetskläder och sin professionsbricka. Jag skrev själv till sjukhusledningen och frågade om detta var förenligt med sjukhusets egna regler.
Jag fick aldrig något svar.
Varje händelse kan diskuteras var för sig. Tillsammans bildar de ett mönster. Konflikten flyttas steg för steg in i de institutioner som ska vara gemensamma för oss alla.
Vad gör det med förtroendet?
Journalisten och människorättsaktivisten Hen Mazzig har beskrivit hur judiska patienter i Australien vittnat om diskriminering inom sjukvården efter att deras judiska identitet blivit känd. Oavsett hur omfattande problemen är visar berättelserna något viktigt: förtroende är svårt att bygga upp men lätt att rasera.
Om en judisk patient tvekar inför att söka vård därför att sjukhuset blivit en arena för politisk aktivism organiserad av personer med dokumenterad historia av antisemitism, då har något gått sönder. Det är därför många svenska judar reagerar så starkt när Karolinskas huvudentré blir scen för en sådan demonstration.
Det handlar alltså inte bara om Karolinska utan om en rörelse som systematiskt flyttar fram sina positioner, pressar gränserna för vad våra institutioner ska användas till och försöker göra sina politiska krav till ett moraliskt imperativ för alla andra. Och det handlar om institutioner som alltför ofta väljer tystnad framför att markera var gränsen går.
En kopia av Auschwitzgrinden med ordet ”Gaza” kan se ut som ett värre problem än en mindre grupp vårdanställda som demonstrerar utanför ett sjukhus. Men antisemitismen i demonstrationstågen borde inte längre förvåna någon. Den har blivit ett återkommande inslag.
Det verkligt oroande är något annat: viljan att sätta press på våra viktigaste institutioner och göra dem till verktyg för en politisk rörelse.
Den utvecklingen borde oroa långt fler än Sveriges judar.
Daniel Eisenberg är försäljningschef och en helt vanlig svensk jude
