Ett pennstreck kan bryta våldsutvecklingen

Lät det för bra för att vara sant?

Det frågar sig möjligen en och annan anhängare av hårdare tag mot brottslingar efter att Lagrådet i veckan riktat ovanligt hård kritik mot regeringens stora straffrättsreform.

Det gällde lagförslaget om dubbla straff för gängkriminella. Lagrådet går längre än vanligt. I yttrandet konstateras att ”handläggningen av lagstiftningsärendet har varit undermålig” och att ”hela lagstiftningsprojektet framstår som ett hastverk”. De hävdar till och med att det bryter mot grundlagen genom att beredningskravet i regeringsformen inte är uppfyllt.

Och det råder ingen tvekan om att förslagen är långtgående. I den stora genomgång av regeringens kriminalpolitiska reformpaket i Fokus för ett par nummer sedan illustrerade jag effekterna med ett konkret exempel: grovt vapenbrott. 

År 2022 dömdes runt 300 personer för grovt vapenbrott. Straffminimum var då två års fängelse – och i praktiken landade nästan alla domar just där. Anledningen är presumtionen mot fängelse i 30:e kapitlet och straffmätningsprinciperna i 29:e kapitlet i brottsbalken, som anvisar domstolarna att välja den lindrigaste påföljden såvida inte särskilda skäl talar emot. Eftersom villkorlig frigivning dessutom sker efter två tredjedelar av strafftiden innebar det i praktiken omkring 16 månaders fängelse.

Samtliga som dömdes för grovt vapenbrott 2022 har därför hunnit bli frigivna vid det här laget.

Men bilden förändras kraftigt om samma person döms efter Tidöregeringens önskade lagpaket. Straffskalan för grovt vapenbrott höjdes den 1 januari 2024 till fyra–sju års fängelse, mot tidigare två–fem år. Och från årsskiftet gäller dessutom nya regler för villkorlig frigivning: vid längre straff kan den komma först efter tre fjärdedelar av strafftiden, inte längre efter två tredjedelar.

Med ett minimistraff på fyra år och frigivning efter tre fjärdedelar av strafftiden skulle fängelsetiden bli tre år. Om domstolarna dessutom börjar utgå från mitten av straffskalan, så som regeringen vill, kan den verkliga strafftiden i stället hamna kring fem till sex år, med frigivning först efter drygt fyra.

Lägg slutligen till det lagförslag som regeringen nu får kritik för från Lagrådet: De dubbla straffen för gängkriminella. Bestämmelsen träffar inte bara grova våldsbrott utan även narkotikabrott, vapenbrott, bedrägerier och ekonomisk brottslighet, så länge kopplingen till nätverket kan visas.

Om vår vapenbrottsling är gängkriminell riskerar den därmed ett straff på uppemot tolv år, med villkorlig frigivning efter nio. Nyordningen ska dessutom göra det möjligt att stapla grova brott på varandra, så en gängkriminell serieförbrytare kanske kan få en strafftid på 18 år.

Från 16 månader till 18 år alltså – en enorm skillnad. Och för att fällas räcker det med att du innehar ett skjutvapen utan tillstånd eller lånar ut ett vapen till någon som inte har rätt att ha det. 

Inte underligt att remissinstanserna går i taket. När straffen förändras så dramatiskt är konsekvenserna svåra att överblicka – vilket också är kärnan i Lagrådets och remissinstansernas kritik.

Samtidigt menar flera jurister att frågan om skärpta straff hade kunnat lösas betydligt enklare. I den nämnda Fokus-artikeln pekade både den tidigare hovrättsdomaren Krister Thelin och rättsprofessorn Bo Wennström på att mycket av effekten hade kunnat uppnås genom ett betydligt mer begränsat ingrepp – som att stryka eller skriva om brottsbalkens 29:e och 30:e kapitel – framför allt presumtionen mot fängelse och konstruktionen kring straffvärde.

Ett sådant ingrepp, menar de, hade varit ett slags alexanderhugg genom den gordiska knut som dagens straffsystem utgör. 

Henrik Sjögren