För eller mot JD Vance?
USA:s vicepresident har polariserat den manliga högern i Sverige.
Toppbild: Rebecca Droke / AP
När JD Vance skrev Hillbilly Elegy i mitten av 10-talet lyfte han fram de fattiga, protestantiska vita (ibland kallade ”white trash”) som USA:s egentliga urbefolkning. Människorna som bor i bland annat Pennsylvania, Kentucky och Alabama, långt från kusterna. JD Vances barndomsskildring blev en bestseller och han själv halvt ihjälkramad av den vita eliten för att han gett de fattiga en röst. Lite senare kom Tara Westovers lika självbiografiska bestseller Educated (på svenska Allt jag fått lära mig). Precis som Vance har hon kämpat sig upp från en white trash-miljö och fått en elitutbildning.
Men där Tara Westover blev frontfigur för upplysning och klassresor drog JD Vance en helt annan slutsats. Han började förakta de rika anglosaxiska eliterna som var snobbiga nog att gilla honom för att han tagit sig igenom Yale Law School. Som vicepresident har han åter satt de fattiga vita i högsätet. De förväntar sig ingenting av sig själva och inte heller av staten – så beskrivs det i varje fall i Hillbilly Elegy. Detta gör dem möjligtvis okänsliga för skattesänkningar för miljonärer – varför skulle de bry sig? Däremot vill de ha upprättelse. Rentav hämnd, eller liknande immateriella värden. Och det är här som JD Vances projekt kommer in.
Efter hans uppläxning av européerna i München har den svenska, manliga opinionshögern splittrats i två läger. På den ena sidan: Gunnar Hökmark, PM Nilsson och Carl Bildt (med flera) som chockas av JD Vances likgiltighet inför rättsstaten och USA:s roll som säkerhetspolitisk hemmahamn för Europa.
På den andra sidan: Johan Ingerö, Adam Cveijman och Henrik Jönsson (och andra) som tycker att den europeiska eliten gott kan få på käften för att ha ignorerat de högerpopulistiska partiernas invandringskritiska väljare och för åsikten att USA ska hjälpa EU militärt trots EU-ländernas måttliga egna satsningar.
Egentligen är det en skenfäktning. De flesta tycker att Europa måste satsa mer på försvaret. Migrationskritik har samtliga nyss nämnda fört fram i många år. Så vad handlar det om, de diametralt motsatta inställningarna till JD Vance?
Det kokar ner till den gamla vanliga skillnaden mellan ordningsmännen och kaospiloterna. Optimisterna mot de desillusionerade, idealisterna mot realisterna, parlamentet mot gatan. I 75 år har Europas ordningsmän pacificerat Tyskland med skrivna och oskrivna regler, kompasser, strategier, färdplaner, gröna och vita ”papper”. För att nu upptäcka att busen finns på utsidan.
JD Vance vill dra ordningsmännen i flätorna och pissa på deras planer. EU-typerna med sin dåliga engelska och mästrande tonfall. Och sin ljusa människosyn. PM Nilssons sommarprogram häromåret var en hyllning till det frihetliga USA som han är optimistisk om. Han är Team Westover, inte Team Vance. Gunnar Hökmark och Carl Bildt har byggt land med lag sedan de klev ur vaggan med slipsen på. Hämnd? De förstår inte ordet.
Gör lackmus-testet, kära läsare – vad tycker du om Christoph Heusgen som började gråta efter JD Vances tal på München-mötet? Är han en vek lipsill? Eller håller du med publiken i München som applåderade i sympati? Heusgen är uppvuxen med en far som var tjänsteman och en mor som var lärare i ett hem som ”värdesatte utbildning och att arbeta för det allmänna bästa (public service)”. Han har tillbringat hela sitt yrkesliv i diplomatin och vårdat den transatlantiska länken. Och nu bidragit till en debatt som kommer pågå länge.
När JD Vance skrev Hillbilly Elegy i mitten av 10-talet lyfte han fram de fattiga, protestantiska vita (ibland kallade ”white trash”) som USA:s egentliga urbefolkning. Människorna som bor i bland annat Pennsylvania, Kentucky och Alabama, långt från kusterna. JD Vances barndomsskildring blev en bestseller och han själv halvt ihjälkramad av den vita eliten för att han gett de fattiga en röst. Lite senare kom Tara Westovers lika självbiografiska bestseller Educated (på svenska Allt jag fått lära mig). Precis som Vance har hon kämpat sig upp från en white trash-miljö och fått en elitutbildning.
Men där Tara Westover blev frontfigur för upplysning och klassresor drog JD Vance en helt annan slutsats. Han började förakta de rika anglosaxiska eliterna som var snobbiga nog att gilla honom för att han tagit sig igenom Yale Law School. Som vicepresident har han åter satt de fattiga vita i högsätet. De förväntar sig ingenting av sig själva och inte heller av staten – så beskrivs det i varje fall i Hillbilly Elegy. Detta gör dem möjligtvis okänsliga för skattesänkningar för miljonärer – varför skulle de bry sig? Däremot vill de ha upprättelse. Rentav hämnd, eller liknande immateriella värden. Och det är här som JD Vances projekt kommer in.
Efter hans uppläxning av européerna i München har den svenska, manliga opinionshögern splittrats i två läger. På den ena sidan: Gunnar Hökmark, PM Nilsson och Carl Bildt (med flera) som chockas av JD Vances likgiltighet inför rättsstaten och USA:s roll som säkerhetspolitisk hemmahamn för Europa.
På den andra sidan: Johan Ingerö, Adam Cveijman och Henrik Jönsson (och andra) som tycker att den europeiska eliten gott kan få på käften för att ha ignorerat de högerpopulistiska partiernas invandringskritiska väljare och för åsikten att USA ska hjälpa EU militärt trots EU-ländernas måttliga egna satsningar.
Egentligen är det en skenfäktning. De flesta tycker att Europa måste satsa mer på försvaret. Migrationskritik har samtliga nyss nämnda fört fram i många år. Så vad handlar det om, de diametralt motsatta inställningarna till JD Vance?
Det kokar ner till den gamla vanliga skillnaden mellan ordningsmännen och kaospiloterna. Optimisterna mot de desillusionerade, idealisterna mot realisterna, parlamentet mot gatan. I 75 år har Europas ordningsmän pacificerat Tyskland med skrivna och oskrivna regler, kompasser, strategier, färdplaner, gröna och vita ”papper”. För att nu upptäcka att busen finns på utsidan.
JD Vance vill dra ordningsmännen i flätorna och pissa på deras planer. EU-typerna med sin dåliga engelska och mästrande tonfall. Och sin ljusa människosyn. PM Nilssons sommarprogram häromåret var en hyllning till det frihetliga USA som han är optimistisk om. Han är Team Westover, inte Team Vance. Gunnar Hökmark och Carl Bildt har byggt land med lag sedan de klev ur vaggan med slipsen på. Hämnd? De förstår inte ordet.
Gör lackmus-testet, kära läsare – vad tycker du om Christoph Heusgen som började gråta efter JD Vances tal på München-mötet? Är han en vek lipsill? Eller håller du med publiken i München som applåderade i sympati? Heusgen är uppvuxen med en far som var tjänsteman och en mor som var lärare i ett hem som ”värdesatte utbildning och att arbeta för det allmänna bästa (public service)”. Han har tillbringat hela sitt yrkesliv i diplomatin och vårdat den transatlantiska länken. Och nu bidragit till en debatt som kommer pågå länge.