Tomma Nato-tunnor skramlar mest

Regeringen Kristersson gjorde vad man kunde för att visa sig från sin bästa sida när den ambulerande Natocirkusen på ministernivå kom till Sverige för första gången. 

Fyra statsråd inklusive statsministern åkte båt med Natochefen Mark Rutte för att studera svenska insatser mot den ryska skuggflottan i Östersjön. Middagen på Sofiero slott serverades i sällskap av Carl XVI Gustaf och drottning Silvia för att sprida kunglig glans över tillställningen.

Att regeringen vill visa framfötterna i Nato är begripligt, likaså att man med tanke på Tidökvartettens desperata läge av inrikespolitiska skäl vill dra nytta av det. Med valdagen mindre än fyra månader bort börjar ett konstant underläge på åtta, tio procent bli för mycket att hämta in på den korta tid som återstår. 

I valrörelsen 2022 var Kristerssons vinnande koncept att skärpa den inre och yttre säkerheten, ta upp kampen mot gängkriminaliteten och stärka totalförsvaret. Möjligen hoppas regeringen på en upprepning i årets val och då kan militär och civil upprustning vara ett sätta att dra till sig väljarnas intresse.

Problemet är att verkligheten talar ett annat språk. Trots att demagogin flödar om att Nato lever i den bästa av världar kan ingen undgå Donald Trumps upprepade hot om att lämna alliansen. Ingen vet vad artikel 5 om kollektivt försvar är värd i ett skarpt läge, även om Mark Rutte kallar det ett ”bergfast åtagande” från alla medlemmar.

Under Trump 2.0 är USA fast beslutet att reducera sitt åtagande i alliansen. Klart är att 5000 soldater i Tyskland ryker. Trumps utspel om att Polen ska få ytterligare (additional) soldater kan betyda en verklig ökning från dagens 10 000 till 15 000 – eller att befintliga förband roterar. Beskeden tenderar att växla från dag till dag.

På plats i Sverige deklarerade USA:s utrikesminister Marco Rubio att Trump ”ärligt talat är besviken” på en del medlemsländer som inte ställt upp med baser i kriget mot Iran.

Kontentan av ett minskat amerikanskt engagemang blir att Europas Natoländer trots haltande försvarsförmåga måste ta ett större eget ansvar. Natochefen Rutte har anammat det fullt ut och hävdar att Nato inte kan vara ”osunt överberoende av en allierad”, alltså USA.

Trump för sin del har valt att starta, inte avsluta, krig. America first har inte inneburit ökad isolationism, utan en geopolitisk offensiv med sikte på dominans i den västra hemisfären i Latinamerika och på Grönland. Trump har också ett krig att slutföra mot Iran. USA:s militära resurser behövs bättre på andra håll än i Europa. 

För att genomföra den omställningen har krigshögkvarteret Pentagon utarbetat planer för Nato 3.0, som det kallas. Innebörden är att Nato ska ”nollställas” och återgå till ”fabriksinställningar”.  

Konkret tänker USA lämna över ledningsfunktioner i alliansen till Europa och avsluta fredsbevarande operationer och krishantering, alltså insatser som ligger utanför Natos primära uppdrag med försvar av eget territorium och kärnvapenavskräckning. Arkitekten bakom det hela är Pentagons tredjenamn, biträdande krigsministern Elbridge Colby. ”Varje uppdrag kan inte vara av högsta prioritet. Varje kapacitet kan inte ha guldkant”, meddelade han vid ett försvarsministermöte i Bryssel i februari.

För europeiska länder finns det bara en sak att göra: att gilla läget och rusta upp för allt vad tygen håller. Först om och när Europa i någon mån kan mäta sig med USA:s militära kapacitet kommer det transatlantiska försvarssamarbetet att få förnyat värde i amerikanska ögon. Under Donald Trumps återstående tid i Vita huset är det utom räckhåll. Att varva upp ett sedan decennier svårt eftersatt försvar är en utdragen process. 

Vid den avslutande presskonferensen efterlyste Mark Rutte, förutom mer pengar, konkreta framsteg och ökad kapacitet i försvarsindustrin – och det är talande. Det är alltid mycket snack och lite verkstad när den europeiska pratklubben är i farten. Mötet i Helsingborg var inget undantag. I Europa skramlar tomma Nato-tunnor mest. 

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD, och numera fri skribent