Förvaltningsdomstolarnas olagliga beslut kan bli lagliga – den ovetande borde ha yrkat på rättegångsfel 

I Sveriges förvaltningsdomstolar gäller strikta regler för när en domstol är domför. Förvaltningsdomstolarna måste ha rätt sammansättning, efter måltyp, för att ett beslut ska anses ha tillkommit på ett lagligt sätt. Trots detta fattas varje dag en mängd beslut av en ensam domare, ett så kallat endomarmål, i de tolv olika förvaltningsrätterna som finns i Sverige – utan medverkan av ytterligare domare eller nämndemän. Beslutsfattande med ensam domare är endast tillåten när målet bedöms vara av enkel beskaffenhet, enligt lag (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. 

Inte ens domstolarna vet – orimligt krav på den klagande
Vad som egentligen utgör ett mål av enkel beskaffenhet är varken tydligt reglerat i lag eller finns på ett uttömmande sätt definierat i praxis. Högsta förvaltningsdomstolens praxis anger visserligen vissa kriterier: att det kan avse mål som inte rymmer flera bevis- eller bedömningsfrågor, där rättsläget är klart och där utredningen tydligt pekar i en viss riktning – eller där målet handlar om återkommande prövningar av samma slag. Men någon närmare avgränsning finns inte. Därför blir rättsosäkerheten naturligtvis påtaglig.

Något informationskrav om att förvaltningsrätten har ansett att målet är av enkel beskaffenhet – och att det är därför förvaltningsrätten fattat beslut med endast en domare – finns inte. Effekten blir att den klagande måste inneha kunskaper i förvaltningsprocessrätt för att veta detta. 

Ett eventuellt godtyckligt beslut om att ett mål bedöms vara av enkel beskaffenhet ställer i princip omöjliga krav på den klagande parten. Remissinstanser har inför införande av lag varit kritiska mot förfarandena med endomarmål. Likaså har vissa lagstiftare inför beslut, under riksdagsdebatter, uttryckt en oro mot förfarandena gällande endomarmål. Trots detta har ingen förändring skett. 

Förvaltningsmål ska vara enkla – men fördjupade kunskaper krävs
Enligt lagstiftaren ska förvaltningsmål vara så enkla för den enskilde att denne inte ska tvingas anlita ett ombud. Trots det kan en ensam lagfaren förvaltningsrättsdomare självständigt fatta beslut om att denne anser ett mål vara av enkel beskaffenhet, och får – efter att ha bestämt detta – bereda och sedan avgöra målet själv. 

Med utevaro av information om endomarmål i kombination med vad som måste göras i nästa steg, påtvingas den enskilde att inneha förkunskaper om förvaltningsmål som i praktiken bör anses som fördjupade. 

Att enskilda klagande själva ska kunna identifiera det förekommande utan särskild upplysning om ett endomarmål, och sedan i skrift lyckas invända mot att målets beslut – fattat av en lagfaren domare – och dessutom lyckas övertyga överinstansen om att förvaltningsrätten ”felaktigt” bedömt utgöra ett mål av enkel beskaffenhet, i ett skriftligt överklagande till kammarrätten, borde inte anses vara en enkel uppgift.

Expertkunskap ett krav – förfarandet ett lotteri 
Om man vill att kammarrätten ska pröva frågan om målet kan bedömas vara av enkel beskaffenhet eller inte, så måste klagande vid ett överklagande till kammarrätten yrka på detta skriftligen, för att frågan ska kunna bli föremål för prövning. 

Trots det har förfarandet med att kammarrätterna tar upp ett mål till prövning eller inte, kommit att utvecklas till ett lotteri för den enskilde.

Kammarrätterna har – på eget bevåg – utvecklat en praxis som ur rättssäkerhetshänseende borde anses vara oroväckande, även eftersom denna praxis inte finns lagfäst. Praxisen innebär att kammarrätterna underlåter att motivera sina avgöranden när kammarrätterna inte meddelar prövningstillstånd – trots att motiveringsskyldigheten är lagstadgad. Konsekvensen av utvecklad praxis blir som ett lotteri för klagande. 

Dörren redan stäng hos högsta instans 
Möjligheten att kammarrättens överinstans skulle ta upp målet, utan yrkande på rättegångsfel, är nästan obefintlig. Att Högsta förvaltningsdomstolen skulle ta upp frågan om rättegångsfel trots att  klaganden har yrkat på detta, är också nästan i princip utesluten. Detta eftersom Högsta förvaltningsdomstolen redan har fattat beslut om praxis inom området, se HFD 2019 ref. 70.  

Till skillnad från kammarrätterna – som egentligen måste motivera skälen för sina avgöranden när domstolen skiljer sig från ett mål, oavsett frågan om prövningstillstånd – så behöver inte Högsta förvaltningsdomstolen göra det när domstolen nekar prövningstillstånd, vilket finns lagfäst. Resultatet blir att ett mål där domstolen inte varit domför kan glida igenom hela instanskedjan utan att någon av förvaltningsdomstolarna har ingripit.

På detta sätt kan ett beslut som i grunden skulle kunna vara olagligt, därför att underinstanserna inte har haft rätt sammansättning när de fattade beslutet, ändå vinna laga kraft, och på så vis bli ”lagliga”. 

Det är inte bara ett formaliafel utan ett systemfel som riskerar att underminera förtroendet för hela den förvaltningsrättsliga processen.

Företrädare hos Högsta förvaltningsdomstolen har tillfrågats om de vill ställa upp på en intervju gällande det förekommande, men har genom ett skriftligt svar avböjt att medverka. 

Lagstiftarens försök från 2018 att stärka rättssäkerheten i de allmänna förvaltningsdomstolarna, kan ur detta hänseende inte anses ha fallit väl ut. 

Att svenska förvaltningsdomstolar faktiskt kan runda lag genom att underlåta att motivera skälen för sina avgöranden, bör anses som anmärkningsvärt.

Utan en särskilt omfattande analys av det pågående, kan det enkelt förstås att rättssäkerheten inom de förvaltningsrättsliga och förvaltningsprocessrättsliga områdena är eftersatta, även om Sverige vill framstå som ett rättssäkert land. 

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent.