Korruptionens vardagliga ansikte – kontrollen lagd på is

Korruption i kommuner är sällan spektakulär, och sällan förekommande i mediala ljus. Den uppträder inte i form av pengar i hand eller i ett kuvert, utan snarare som vänskapsrekryteringar, skräddarsydda specialupphandlingar eller i form av beslut som systematiskt gynnar vissa aktörer på bekostnad av allmänintresset. 

Därför kan korruptionen vara svår att upptäcka – och just därför är laglighetsprövningen enligt kommunallagen ett av de viktigaste verktyg som finns för att stävja missbruk av lokal makt.

Laglighetsprövningen – ett demokratiskt kontrollinstrument mot korruption 
Varje kommunmedlem har rätt att få lagligheten av ett kommunalt beslut prövad av förvaltningsdomstol. Prövningen ska avse om beslutet tillkommit i laga ordning, om det rör en kommunal angelägenhet, om  beslut strider mot lag. Laglighetsprövningen ska ur detta perspektiv inte ses som en obetydlig formalitet. Prövningen är ett av få rättsmedel och ett instrument där enskilda medborgare, utan krav på personligt intresse, kan utkräva ansvar av den kommunala makten. 

I teorin är laglighetsprövningen ett starkt skydd mot jäv, maktmissbruk och rättsvidriga beslut.

Problemet ligger inte i lagen – utan i tillämpningen
I praktiken har dock laglighetsprövningen kommit att urholkas, som belysts i tidigare artiklar.

Särskilt bekymmersam är utvecklingen mot att en klart övervägande majoritet av alla laglighetsprövningar i Sverige avgörs som undantag som endomarmål, trots att de ofta rör principiellt viktiga frågor om demokrati, likabehandling och förtroende för den  offentliga makten. 

Att en ensam domare avgör mål med långtgående konsekvenser för kommunal rättssäkerhet är svårt att förena med rättsstatliga ideal. Lagstiftaren kräver en fullsutten domstol som huvudregel, med en lagfaren domare och två särskilda ledamöter vid beslutsfattande, men detta överspelas av förvaltningsrätterna.

Effektivitet framför rättssäkerhet
Förvaltningsdomstolarnas ökade fokus på någon form av effektivitet riskerar att ske på bekostnad av rättssäkerheten och ökande korruption.

Laglighetsprövning ska inte ses som massärenden bland andra. När domstolen prövar ett kommunalt beslut prövar den ytterst om den demokratiska processen fungerat i enlighet med lag. 

Domskäl med liknande utformning i mål efter mål, med återkommande standardiserade formuleringar, ger intrycket av att domstolen inte fullt ut tagit ställning till de invändningar och bevis som framförs i mål. För den medborgare som överklagar och får ett sådant beslut i handen, borde en sådan rättsprocess verka skenbar – rätten att pröva har funnits, men domstolsprövningen har uteblivit i praktiken.

Signalerna är farliga – korruptionen frodas
När kommunala beslutsfattare vet att risken för rättslig granskning är låg, minskar incitamenten att agera försiktigt och lagtroget. Om domstolarna konsekvent undviker materiella bedömningar av oklarheter, normaliseras en kultur där lagen tänjs – utan konsekvenser.

Detta undergräver inte bara förtroendet för förvaltningsdomstolarna, utan även för kommunpolitiken som sådan. Demokratin bygger på att makt kan granskas och korrigeras, inte bara i teorin, utan även i praktiken.

Förvaltningsdomstolarna ansvarar även för rättsstatens trovärdighet
Förvaltningsdomstolarna har ett särskilt ansvar i laglighetsprövningsmål. Domskälen måste vara tydliga, sakliga och visa att domstolen gjort en objektiv, självständig och fullständig bedömning. 

Kontrollen måste fungera i praktiken
Korruption bekämpas inte bara genom fler interna policydokument. Den bekämpas också genom att fungerande institutioner tar sitt uppdrag på allvar. Laglighetsprövningen är ett sådant verktyg – men fungerar endast om förvaltningsdomstolarna behandlar den som sådant.

Om laglighetsprövningen reduceras till en administrativ kuliss, där tyngdpunkten och tilltron – redan innan rättsprövningen startat – fästs vid att myndigheten har agerat korrekt, riskerar kontrollen att helt förlora sin funktion. Förvaltningsdomstolarna måste visa att även den kommunala makten står under lagen – och att rättsstaten inte stannar vid nämndsammanträdenas mysiga samkväm. 

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent