Lönesystemet talar inte klarspråk om rättssäkerhet

Sveriges Domstolar framhåller gärna rättssäkerheten som en av sina yttersta legitimitetsgrunder. Men när domarnas arbete faktiskt ska värderas ekonomiskt blir denna princip – märkligt nog – osynlig.
I de officiella lönekriterierna för domare lyser rättssäkerhet och lagbundenhet med sin frånvaro. Ställningstagandena som kan påverka domares löneutveckling är inte ett förbiseende, utan ett medvetet val.

Kriterierna får även anses framhäva domstolarnas tyngsta prioriteringar.

Fyra kriterier – och ett talande tomrum
Domstolsverkets lönekriterier slår fast att lönesättning ska bygga på fyra grunder: ansvar, svårighetsgrad, resultat och skicklighet.

Dessa kriterier beskrivs som ett sätt att tydliggöra ”vad arbetsgivaren värderar vid lönesättning”. Det är alltså här domstolsväsendet sätter ord på vad som räknas, vad som premieras och vad som anses eftersträvansvärt för en domare.

Men trots att domarens främsta uppgift är att döma enligt lag, vilket framgår av domareden enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken (1942:740), saknas rättssäkerhet, lagbundenhet och till dessa kriterier tillhörande kvalitet så som självständiga kriterier. 

Det som ska vara kärnan i domaruppdraget reduceras till något underförstått – något man antar finns, men inte finner skäl att värdera.

Effektivitet görs mätbart – rättssäkerhet och lagbundenhet blir osynlig
Resultat preciseras enligt dokumentet vad som faktiskt ska bedömas. Där anges bland annat att medarbetaren (domaren) ska:

Arbeta effektivt och rationellt samt följa överenskomna mål och sträva efter måluppfyllelse, inklusive tidsmål.

Budskapen är tydliga enligt dokumentet. Effektivitet och tidsdisciplin är inte bara organisatoriska visioner – de är lönegrundande. De diskuteras i lönesamtal, följs upp och belönas.

Motsvarande konkretisering och värdering saknas helt när det gäller rättssäkerhet eller lagbundenhet. I dokumentet finns inga exempel, inga bedömningspunkter, inga formuleringar om rättstillämpningens kvalitet, domskälens stringens eller respekt för processuella garantier. Tydligare än så blir det inte. Det som inte definieras väger inte tungt.

Rättssäkerhet nämns – men enbart dekorativt
Dokumentet slår fast att domstolarnas uppdrag är att upprätthålla en rättssäker och effektiv rättskipning av hög kvalitet.

Formuleringen är välklingande. Men i lönekriterierna omsätts endast effektiviteten i praktiska bedömningsgrunder. Rättssäkerheten stannar vid en allmän förklaring, utan beskrivna konsekvenser.

När endast det mätbara görs lönegrundande, och det mest grundläggande lämnas abstrakt, kan slutsatsen gällande rättssäkerheten å ena sidan, förvisso betraktas som självklar, men å andra sidan är rättssäkerhet, inte ett kriterium, liksom effektivitet, när lönen sätts.

Oberoendet används som sköld mot ansvar
Domstolsverket betonar att: ”Lönesättning av enskilda ordinarie domare … får inte ske på ett sätt som objektivt sett är en reaktion eller påverkan på hur domaren dömer i det enskilda fallet”.

Detta kan anses som nödvändig princip. Men i detta sammanhang får den snarare anses fungera som en bekväm reträtt. Skyddet mot otillbörlig påverkan förvandlas här till ett argument för att överhuvudtaget inte beröra kriterierna gällande rättssäkerhet och lagbundenhet i löneutvärderingen.

Ett incitamentsystem som säger mer än det erkänner
Lönekriterierna beskrivs som ett verktyg för att bedöma ”medarbetarens arbetsinsats och bidrag till verksamhetens mål”. De ska alltså ligga till grund för dialogen om lön och tydliggöra på vilka grunder lönen sätts.

Detta är således ett styr- och incitamentsystem, som formar beteenden – även i domstolar.

När effektivitet, tidsmål och måluppfyllelse görs synliga och belöningsbara, medan rättssäkerheten förblir outtalad, skapas en ordning där snabbhet riskerar att värderas högst, vilket inte sker genom direkta instruktioner utan genom strukturer.

När staten inte värderar rättssäkerhet
Det mest anmärkningsvärda är inte att domstolar mäts på effektivitet, utan att staten, i sitt eget lönesystem för domare, inte förmår formulera rättssäkerhet eller lagbundenhet som ett värde värt att bedöma.

Om rättssäkerhet och lagbundenhet ska anses utgöra rättsstatliga fundament borde dessa kriterier vara lönepolitikens ryggrad. När kriterierna inte värderas sänder det en mycket tydlig signal.

Och den signalen är obehagligt tydlig: Rättvisa kanske kan anses viktig. Vid lönesättning finns det däremot andra bedömningskriterier som påverkar plånboken. 

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent