Med stormsteg mot dödens fält

Jag minns bilderna och vittnesmålen från Hamasmassakern den 7 oktober 2023 som fortfarande känns i märg och ben och nog aldrig kommer att försvinna. En av de värsta dagarna och händelserna i senare modern tid.
Jag minns IS härjningar i Mellanöstern där de brände sina fiender levande i stålburar och hur de tog unga kvinnor och flickor som sexslavar.

Jag minns hur änkor i hinduiska Indien brändes på bål, i bästa fall mördade innan de tillsammans med sina döda män blev till aska, och hur muslimer där massmördats av hinduiska aktivister.

Jag minns dödens fält i Kambodja och de i väst som hyllade den revolutionära regim som brutalt mördade sina landsmän. En av dem som offentligt hyllade Pol Pot blev några år senare talman i Sveriges riksdag.

Jag minns hur palestinier i Gaza firade den bestaliska progromen för två år sen genom att till exempel måla en get i de israeliska färgerna och låta befolkningen i vild yra slå det stackars djuret med diverse tillhyggen. Och den lilla hundvalpen, klädd i vitt och blått som fick ta emot befolkningens hat mot Israel i form av sparkar och slag. Bilderna av djurmisshandeln cirkulerades stolt av förövarna på sociala medier.

Jag minns förstås Förintelsen och jag minns hur vederdöparna, baptisterna på 1500-talet fick på huden av såväl katoliker som protestanter. Hur deras skelett krossades av släggor och hur de sedan steglades på vagnshjul för kråkorna att kalasa.

Jag minns Malala som sköts i ansiktet för att hon ville gå i skolan, men som överlevde mirakulöst. Jag minns också och åser hur Gaza mer eller mindre förintats som ett försök att få stopp på Hamas, samt att befria den tagna gisslan. När Guds hämnd åkallas och slår ned, då smäller det.

Minneslistan kan förstås göras längre.

Men kortfattat: Jag minns hur ofattbart grymt människor kan bete sig i en viss given situation, där hat har grott i generationers generationer och där religion och -ismer har fått ge klädedräkt åt stammens rädsla för omgivningen.
Ännu mer kortfattat: Jag minns människan.

Jag minns också Eli Göndör, som i Fokuspodden säger att traditioner, -ismer, religioner, ja kulturer som tillåter och till och med uppmuntrar sådan grymhet inte kan informeras till att bli något annat, om inte mottagaren av informationen aktivt vill bli påverkad av den.

Det är förstås en fruktansvärd erfarenhet och kunskap att få serverad. Svårsmält, minst sagt. Det skulle ju innebära att kunskapskrav för att få medborgarskap, information från myndigheter om svensk kultur, jämställdhet och hbtq-rättigheter, eller Liberalernas tal om en blågul islam, inte kommer att medföra något positivt alls, om inte den nyss invandrade själv vill ha nåt av det.

Och om den nyss invandrade vill förändra sig, lära sig språket och bli en del av det svenska samhället, skulle de själva ta till sig den svenska kulturen, och den blågula islam skapas av dem själva. Det skulle inte behöva hällas över dem.

Det är en deprimerande, men också förklarande insikt, och jag tror tyvärr att Eli Göndör har rätt. Och den första frågan är förstås: Vad gör vi då?

Hur hanterar vi det uppflammade hatet från många invandrare från framför att Mellanöstern och Nordafrika, som nu pågår mer eller mindre våldsamt i snart sagt varje större tätort i Sverige och i västvärlden, påhejat av den revolutionära vänster som alltid eldar på oro och störningar i en hårt skruvad tro på att folket därmed ska resa sig.

Jag vet inte vad, eller hur, det ska göras. Men jag vet när. Om det inte görs något nu, eller inom mycket kort, finns risken att det – för i alla fall några – slutar på dödens fält.