Medelklassen har stulit Sverigedemokraternas dröm

Sverigedemokraterna poserar gärna med folköl framför röda stugor med vita knutar. De saknar det levande folkhemmet där allt var gemytligt och trevligt. Till och med typsnittet i deras valkampanj andas svenskt 80-tal. Sedan följer resonemangen om att något gått förlorat. Sverige är otryggt och elever tar ledigt för att fira eid. Enligt Åkesson beror detta främst på ansvarslös migration. Det vill säga invandrarna. I själva verket pekar mycket på att det är medelklassen som har sprungit iväg med Sverigedemokraternas dröm.

Ibland när jag är i Lund tänker jag på det gamla Sverige. Ett homogent trevligt folk där till och med de hemlösa är etniska svenskar och hälsar på en. Längs kullerstensgatorna finns butiker med bemannad personal och på morgonen cyklar folk till jobbet förbi anrika byggnader. I jämförelse med Malmö verkar tiden ha stått still. Problemet är att merparten av SD-väljarna inte har råd att flytta dit, mycket beroende på att de ofta har lägre utbildningsnivå.

Under flera decennier har arbetarklassen fått det sämre. Mer otrygga arbetsvillkor. Ökade klassklyftor. Mindre inflytande i den politiska debatten och i relation till medelklassen mindre pengar. De med utbildning flyttar till storstäder eller rika kommuner medan arbetarna stannar kvar. Maktförskjutningen har gjort det svårare för arbetarklassen att bilda familj och skapa trygghet. De bor kvar i bygden medan den töms och drar till uppsamlingsfestivalerna Sweden rock eller dansbandsveckan i Malugn på somrarna.

I studenternas Lund lever det homogena och gamla Sverige dygnet runt. Där finns pengar och andra former av kapital som gör det möjligt att upprätthålla folkhemmets principer. Ett gated community utan murar och med öppna värderingar. Där alla är välkomna bara du har kapital nog. I individualismens tidevarv är det dessutom svårt att rikta kritik mot medelklassen eftersom alla anses ha förtjänat sin position.

Sverigedemokraternas tre kärnområden är trygghet, frihet och att få vara svensk. Detta är precis det jag får som boende i innerstan och i en frilanstillvaro. Men föreningslivsdöden, klassklyftor, högre utbildningskrav och flykt från landsbygden beror inte på migrationen. Att Åkesson kan åka runt på Göta kanal och ha en villa i Sölvesborg beror på att han tillhör samma medelklass som studenterna i Lund, där han för övrigt själv pluggade med flera andra SD-toppar.

Det kan vara läge att fråga sig vem som äger de idylliska röda torpen som Sverigedemokraterna älskar att fotografera. Svaret är en vit lundabo som årligen drar dit för att fira traditionsenlig midsommar. Så där var det för alla någon gång 1982. Gyllene Tider släppte Sommartider hej hej. Alla älskade samma låtar. Magnus Uggla spelade på Folkets Hus i Blomstermåla. Sverige kan inte fås tillbaka genom minskad invandring. Det är medelklassen som har låtits stjäla den drömmen. 

Sven Holmberg är frilansjournalist