Pedofilers integritet väger tyngre än barns trygghet

Varje vecka faller domar i svenska domstolar som får det att vända sig i magen. Det handlar om män som har konsumerat, spridit eller själva begått grova sexuella övergrepp mot barn. Men i stället för straff som speglar brottens enorma förödelse, möts förövarna ofta av ett system som tycks göra allt för att lindra fallet.

Resultatet är en ordning där integriteten för den som skadat ett barn värderas högre än tryggheten för dem som riskerar att bli nästa offer.

Sverige skiljer sig markant från länder som USA, där publika register över sexualförbrytare (Megan’s Law) är en självskriven del av rättssystemet för att skydda lokalsamhället. Här möts vi i stället av en tystnadskultur upphöjd till lag. I Sverige råder resocialiseringsprincipen – idén att den dömde snabbt ska återanpassas. Men i praktiken innebär det att staten aktivt döljer förövarens identitet och skyddar denne från konsekvenser medan offret lämnas att bära traumat ensam.

Argumentet är ofta att man vill undvika ”evig stigmatisering” men konsekvensen blir att systemet konsekvent prioriterar förövarens framtid framför offrens rätt till upprättelse.

Denna ovilja att straffa hårt och öppet väcker en obehaglig fråga: Finns det en underliggande, historisk tolerans inom rättsväsendet för män som dras till unga?

Inom feministisk rättsteori har det länge påpekats hur rättssystemet, som historiskt formats av män, bär på en undermedveten förståelse för manliga beteenden och drifter. Genom historien och populärkulturen har äldre mäns intresse för unga flickor – det så kallade Lolita-syndromet – ofta romantiserats eller reducerats till en beklaglig men ”naturlig” biologi.

När domstolar dalar i sina domar blir det svårt att inte se spåren av denna patriarkala tankestruktur. Det är en institutionell blindhet som förminskar brottets brutalitet och förvandlar övergrepp till något som kan ”förklaras” snarare än fördömas.

Den kulturella acceptansen blir smärtsamt tydlig när vi granskar rättspraxis: Straffrabatt för statens slarv. SVT:s Uppdrag granskning har visat att över 80 män dömda för barnpornografibrott fick sina straff lindrade enbart för att polis och åklagare tagit för lång tid på sig. Att statens egen ineffektivitet belönar en förövare med kortare fängelsestraff eller slopade straff är ett rent hån mot offret.

Grova våldtäkter blir till ”pappersbrott”: Att inneha och konsumera material som skildrar brutala övergrepp mot barn straffas ofta med enbart villkorlig dom och dagsböter. Endast en av tre dömda får ett faktiskt fängelsestraff – resten slipper undan, även när materialet består av hundratals timmar av grova våldtäkter mot spädbarn och småbarn. Genom att behandla detta som ett administrativt brott blundar domstolarna för att det är just denna efterfrågan som finansierar att nya barn utsätts. Varje nedladdning är en beställning på ett nytt övergrepp.

Skamligt låga straffvärden: Minimistraffet för sexuellt övergrepp av normalgraden, som det kallas, mot barn är sex månader. För ett grovt brott är straffet fängelse i lägst ett år och högst sex år. Med Sveriges system av obligatorisk villkorlig frigivning efter två tredjedelar av tiden, innebär det att en person som kränkt ett barns kroppsliga integritet kan vara ute i frihet igen efter bara åtta månader.

Det här är omöjligt att förena med proportionalitetsprincipen – att straffet ska spegla brottets allvar. När en förstörd barndom värderas till några tusenlappar i dagsböter eller ett par månader på en öppen anstalt, har rättsstaten förlorat sin moraliska kompass.

Sverige behöver en grundläggande omprövning av hur sexualbrott mot barn hanteras – från straffskalor och villkorlig frigivning till sekretess och namnpublicering. Det handlar inte om att skapa lynchmobbar eller medborgargarden, men om att återställa balansen så att barns rätt till en trygg uppväxt och rättvisa alltid väger tyngre än förövarens rätt till anonymitet och integritet.

Bitte Assarmo är skribent och debattör som brinner för det fria ordet och för Degerfors IF