När regionala makter tävlar blir Somalia och Sudan krigets bränsle

Under de senaste åren har Mellanösterns geopolitiska konflikter inte längre utspelat sig enbart i Persiska viken eller Levanten. I dag flyttas konkurrensen allt oftare till Afrikas horn, där stater med svaga institutioner och utdragna konflikter riskerar att förvandlas till arenor för regionala maktstrider.

Den internationella debatten kretsar ofta kring motsättningarna mellan USA och Iran. Men bakom rubrikerna växer en betydligt mer komplex verklighet fram, där regionala aktörer med olika säkerhetspolitiska intressen, ekonomiska ambitioner och religiösa ideologier försöker forma utvecklingen i länder som Sudan och Somalia. Resultatet blir att redan marginaliserade samhällen riskerar att dras allt djupare in i konflikter som i grunden inte är deras egna.

Diskussionen om framtiden för Afrikanska unionens fredsinsats i Somalia har väckt stor oro bland diplomater och säkerhetsexperter. Om det internationella stödet minskar finns en uppenbar risk att extremistgruppen al-Shabaab försöker fylla det säkerhetsvakuum som kan uppstå.

USA har samtidigt riktat ovanligt skarp kritik mot den långsamma utvecklingen av Somalias säkerhetssektor och menar att landet, trots mer än ett decennium av internationellt stöd, fortfarande inte har byggt upp en tillräckligt stark egen säkerhetskapacitet. Uttalandena speglar en växande frustration över att omfattande internationella investeringar ännu inte har resulterat i hållbara statliga institutioner. Mot denna bakgrund får varje större militärt initiativ i Somalia en betydligt större geopolitisk betydelse än tidigare.

Under sommaren har flera regionala medier rapporterat om ett omfattande militärt utbildningsprogram i Galmudug i centrala Somalia. Enligt den sudanesiska plattformen Sahih Sudan och andra regionala källor finansieras programmet av Saudiarabien och omfattar flera tusen somaliska rekryter. Samma uppgifter gör gällande att utländska instruktörer från bland annat Colombia, Sydafrika och Rumänien deltar i utbildningen och att delar av styrkan på sikt skulle kunna användas i Sudan till stöd för den sudanesiska armén.

Dessa uppgifter har ännu inte bekräftats av oberoende internationella organisationer eller officiella myndigheter. Samtidigt beskriver lokala vittnesmål ökad militär aktivitet i området, fler transporter, intensivare flygtrafik och närvaro av utländska instruktörer, vilket har bidragit till den växande internationella uppmärksamheten.

Redan tidigare i år rapporterade Africa Intelligence att sudanesiska officerare övervakade utbildningen av omkring tusen somaliska rekryter i delstaten Galmudug. Enligt uppgifterna hade ett samarbete etablerats mellan Somalias underrättelsetjänst NISA och sudanesiska aktörer, där sudanesiska officerare ansvarade för utbildning av nya rekryter i Adado och Guriceel. Träningsprogrammen ska ha inletts redan i slutet av 2024 och omfattat både reguljära styrkor och lokala självförsvarsenheter.

Även om flera detaljer fortfarande är svåra att verifiera visar rapporteringen att Somalia i allt högre grad blivit en del av den regionala säkerhetspolitiska dynamiken kring Sudan. Sedan kriget bröt ut i april 2023 har Sudan utvecklats från en intern maktkamp till en konflikt där flera regionala och internationella aktörer försöker påverka utvecklingen.

Iran har successivt fördjupat sitt militära samarbete med den sudanesiska armén, bland annat genom leveranser av drönarteknik och annat militärt stöd, enligt flera internationella analyser.

Samtidigt försöker andra regionala aktörer stärka sina egna strategiska positioner. Därmed handlar konflikten inte längre enbart om kontrollen över Khartoum eller Port Sudan, utan också om vilket regionalt inflytande som kommer att dominera Afrikas horn under de kommande åren.

Vid sidan av de militära och geopolitiska intressena finns en dimension som ofta hamnar i skymundan – ideologiernas betydelse. När väpnade konflikter sammanflätas med religiösa eller ideologiska projekt försvagas ofta statliga institutioner samtidigt som möjligheterna till demokratiska reformer minskar. Erfarenheterna från flera konflikter i Mellanöstern visar att externa aktörer inte enbart exporterar vapen och ekonomiskt stöd, utan även politiska och religiösa idéer som kan påverka samhällsutvecklingen under lång tid.

För Somalia innebär detta en dubbel utmaning: att bekämpa al-Shabaab samtidigt som landet riskerar att bli en arena där regionala makter konkurrerar om inflytande genom lokala aktörer.

Parallellt med de militära operationerna pågår ett intensivt informationskrig. Rapporter om utländsk finansiering, rekrytering och militära samarbeten sprids snabbt via regionala medier och sociala plattformar. Vissa bygger på trovärdiga underrättelseuppgifter, andra är betydligt svårare att verifiera. Det ställer höga krav på journalister, forskare och beslutsfattare. I dagens konflikter har information blivit ett strategiskt verktyg i samma utsträckning som militära resurser.

I slutändan handlar utvecklingen i Sudan och Somalia om betydligt mer än lokala konflikter. Det som utspelar sig är en regional maktkamp där säkerhetspolitiska intressen, religiösa ideologier och geostrategiska ambitioner möts på bekostnad av samhällen som redan präglas av svaga institutioner och djupa humanitära kriser. När externa aktörer använder sköra stater för att stärka sitt inflytande blir civilbefolkningen den största förloraren, samtidigt som möjligheterna till fred, demokratiska reformer och långsiktig stabilitet minskar.

Samtidigt visar utvecklingen hur ideologiska projekt  oavsett om de drivs av den iranska revolutionsgardets nätverk eller av andra religiöst präglade maktstrukturer  fortsätter att forma konflikter långt utanför sina egna gränser. Frågan är därför inte bara vem som vinner nästa militära offensiv eller nästa diplomatiska förhandling, utan om det internationella samfundet lyckas bryta den återkommande logiken där svaga stater förvandlas till brickor i ett större geopolitiskt spel. Om den utvecklingen fortsätter riskerar Afrikas horn att bli en permanent frontlinje, vars konsekvenser kommer att påverka både Mellanöstern, Afrika och Europas säkerhet under många år framöver.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut