Vem äger berättelsen om den skötsamme invandraren?

Den svenska migrationsdebatten har gått in i en ny fas. Med införandet av vandelskrav handlar diskussionen inte längre bara om vem som har rätt att komma till Sverige, utan också om vilket ansvar den enskilde har för att få stanna.

Jag välkomnar i grunden den utvecklingen.

Den som begår grova brott, systematiskt utnyttjar välfärdssystemet, deltar i organiserad kriminalitet eller aktivt motarbetar de demokratiska principer som det svenska samhället bygger på ska inte kunna gömma sig bakom sin migrationsbakgrund. Ett demokratiskt samhälle har rätt att skydda sig.

Men vem försvarar den invandrare som redan från första dagen har gjort rätt för sig? Den som arbetar, betalar skatt, lär sig språket, följer lagen och ser Sverige som sitt hemland.

I dag lever många arabiska och muslimska invandrare mellan två politiska berättelser. På den ena sidan finns delar av vänstern, där invandraren ofta beskrivs nästan uteslutande som ett offer. Identitetspolitik och känslomässig mobilisering riskerar ibland att ersätta en öppen diskussion om verkliga problem inom vissa invandrarmiljöer.

På den andra sidan finns delar av högern, där invandringen beskrivs som roten till nästan varje samhällsproblem – från kriminalitet och segregation till skolresultat och otrygghet.

Mellan dessa två berättelser försvinner den stora majoritet som varken känner igen sig i offerrollen eller i bilden av invandraren som ett permanent säkerhetsproblem.

Det finns dessutom ett fenomen som sällan diskuteras. Vissa invandrare har missförstått demokratins innebörd. Yttrandefrihet och demonstrationsfrihet används ibland inte för att försvara demokratin utan för att legitimera stöd till rörelser vars världsbild står i direkt konflikt med demokratiska principer.

Att offentligt uttrycka sympati för organisationer som Hamas, eller försvara den iranska regimens Islamiska revolutionsgarde (IRGC)– en organisation som är föremål för omfattande internationella sanktioner och som av flera länder klassas som en terroristorganisation – är inte ett uttryck för demokratisk mognad. Det illustrerar snarare hur demokratiska friheter kan användas för att legitimera antidemokratiska idéer.

På samma sätt finns det organisationer som verkar i Sverige vars finansiering, nätverk eller lojaliteter har ifrågasatts i den offentliga debatten. Om sådana organisationer använder känslomässig mobilisering för att skapa polarisering i stället för integration måste detta kunna granskas öppet och kritiskt – oavsett politisk färg eller religiös tillhörighet.

Men dessa grupper representerar inte den stora majoriteten av Sveriges invandrare.

Den stora majoriteten går till jobbet varje morgon. De arbetar inom vården, äldreomsorgen, industrin, transportsektorn och skolan. De bygger företag, betalar skatt och uppfostrar sina barn till att bli ansvarstagande svenska medborgare. Problemet är att deras berättelser nästan aldrig dominerar samhällsdebatten.

När en invandrare begår ett brott blir hans bakgrund en politisk fråga. När tusentals invandrare varje dag bidrar till Sveriges utveckling blir deras bakgrund plötsligt ointressant. Det är här den verkliga utmaningen ligger.

Vandelskrav får aldrig utvecklas till en kollektiv misstänksamhet mot hela invandrargrupper. Staten ska bedöma individens handlingar – inte hans namn, religion eller ursprung.

Samtidigt måste invandrare själva förstå att integration inte bara handlar om rättigheter utan också om lojalitet med de demokratiska värden som gjort Sverige till ett öppet samhälle. Demokratin innebär rätten att uttrycka sina åsikter. Den innebär inte en rätt att normalisera våldsbejakande extremism eller att relativisera organisationer som angriper demokratiska samhällen.

Den svenska demokratin blir starkast när den både vågar ställa tydliga krav och samtidigt erkänner dem som redan lever upp till dem. Det är nämligen inte den laglydige invandraren som är Sveriges problem. Tvärtom är han en del av lösningen.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut