Om Sverige hade velat veta

När man jämför Sverige med Danmark och Norge framträder något som närmast liknar ett parallellt universum. Länderna liknar varandra i kultur, ekonomi och institutioner. De har liknande välfärdsmodeller, liknande myndighetsstrukturer och liknande juridiska ramar. I allt väsentligt har de förutsättningar som borde ha lett till snarlik utveckling. Men i frågor som rör migration, integration och brottslighet gick systemen åt olika håll – inte för att verkligheten såg fundamentalt annorlunda ut, utan för att länderna valde att titta på sin verklighet på olika sätt.

Skillnaden börjar med något så vardagligt som statistik. Danmark gjorde detaljerade årliga genomgångar av sysselsättning, självförsörjning, kriminalitet, utbildning och offentlig konsumtion uppdelat på ursprungsland.

Norge gjorde samma sak, med återkommande rapporter från Statistisk sentralbyrå som bröt ned brottslighet och arbetsmarknadsutfall per grupp och generation. Det gav båda länderna en tidig och oförskönad bild av vilka delar av integrationspolitiken som fungerade och vilka som höll på att kollapsa. 

I Sverige saknades just detta. Vi fick punktvisa utredningar, avgränsade forskningsrapporter, tillfälliga kartläggningar – men inte den typ av löpande, sammanhängande statistik som gör att ett samhälle kan förstå vart det är på väg. Resultatet blev att Sverige upptäckte många av sina problem just när de blivit för stora att undvika. Danmark och Norge upptäckte dem när de fortfarande gick att hantera.

För att förstå vad detta innebar i praktiken måste man ställa den hypotetiska frågan: hur hade Sveriges utveckling sett ut om vi mätt som Danmark och Norge? Det är ingen enkel kontrafaktisk övning, men det finns tre områden där skillnaden sannolikt hade blivit dramatisk: kriminalitet, arbetsmarknad och offentliga finanser.

I kriminalpolitiken hade effekten varit störst. Danmark kunde tidigt se att överrepresentationen i våldsbrott var kraftig i vissa grupper och att den bestod över tid. Det gjorde det möjligt att tidigt rikta resurser, justera mottagandet och hålla politisk realism kring integrationsutmaningarna. I Sverige fanns inte motsvarande underlag. När gängkriminaliteten väl exploderade var både politiker och myndigheter överrumplade. Det berodde inte på att vi saknade tecken – det berodde på att vi inte hade några systematiska sätt att följa utvecklingen. Hade vi haft norsk och dansk transparens från 2005 och framåt är det svårt att föreställa sig att Sverige hade suttit stilla när varningssignalerna hopade sig. Den politik som till sist blev oundviklig hade sannolikt kommit tio år tidigare.

På arbetsmarknaden hade effekten varit minst lika stor. Danmark följde självförsörjningsgraden i olika invandrargrupper på en nivå som gjorde det uppenbart när vissa grupper fastnade i permanent bidragsberoende. Det var svåra siffror – men de gjorde det möjligt att förstå vilka reformer som fungerade, vilka som inte gjorde det och var kostnaderna ackumulerades.

Sverige hade varken motsvarande tidsserier eller samma finmaskiga bild av hur olika grupper faktiskt klarade sig. I stället byggde politiken ofta på antaganden om att integrationen ”är på väg åt rätt håll”, trots att arbetsmarknadsstatistiken i efterhand visar på motsatsen. Om vi vetat det som Danmark visste i realtid hade flera av de ekonomiska bördor som nu vilar på kommunerna kunnat mildras, eller åtminstone förutses. 

I de offentliga finanserna hade skillnaden troligen varit störst av allt. Nederländerna och Danmark utvecklade livscykelanalyser där man följde skatter, bidrag och konsumtion av välfärdstjänster över tid i olika grupper. Det gjorde det möjligt att beräkna migrationens långsiktiga effekter – inte bara på kommunernas ekonomi, utan på statsbudgeten som helhet.

Sverige gjorde inte sådana beräkningar i sin löpande statistikproduktion. Vi fick därför ingen samlad, årsförändrad bild av hur demografiska skiften, arbetsmarknadsutfall och brottslighet tillsammans påverkar välfärdsstaten. I stället upptäckte vi problemen när de redan hade slagit igenom i form av kraftigt ökade kostnader för socialtjänst, försörjningsstöd, skola och polis.

Det är möjligt att Sverige även med bättre statistik hade hamnat i svårigheter. Migrationen var omfattande, systemet var pressat och många av problemen var strukturella. Men det är osannolikt att situationen hade blivit så akut om vi sett utvecklingen i realtid. Om politiker, myndigheter och medier hade haft tillgång till samma transparenta underlag som deras danska och norska motsvarigheter, hade flera av de beslut som i efterhand framstår som oansvariga sannolikt aldrig fattats. De hade varit politiskt omöjliga – och det är just det transparent statistik gör: den sätter gränser för vilka verklighetsbilder man kan odla.

Sverige brukar beskrivas som ett av världens mest kunskapsbaserade samhällen. Men i just denna fråga valde vi en annan väg. Vi hade institutionerna, forskarna och analytikerna. Det som saknades var viljan att göra kunskapen till grund för politiken. Vi såg resultaten först när de materialiserades i form av ökade skjutningar, pressade kommuner och en välfärdsstat som inte längre gick ihop. Vi skulle kunna kalla det en sen upptäckt, men det är mer precist att säga att vi upptäckte problemen för sent därför att vi såg för lite.

I en demokrati är statistik inte bara ett tekniskt verktyg. Det är ett sätt att förankra samtalet i verkligheten. När man slutar mäta börjar man i praktiken styra med föreställningar. I Danmark och Norge har detta varit en central lärdom: att politiken måste bottna i fakta, hur obekväma de än är. Den lärdomen är kanske den viktigaste Sverige kan ta med sig in i nästa politiska epok.

Frågan om vad Sverige hade kunnat undvika om vi mätt som Danmark och Norge är inte bara akademisk. Den är praktisk, politisk och framtidsavgörande. Det är möjligt att vissa problem hade varit ofrånkomliga. Men det hade funnits betydligt mer tid att hantera dem, mildra dem eller förhindra att de blev systemhotande. Det är den avgörande skillnaden mellan att se en utveckling och att upptäcka den i efterhand.

Det är inte en framtidsfråga. Det är en fråga som bör ha varit självklar i går, måste tas på allvar i dag och kommer att avgöra hur Sverige ser ut i morgon.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är den andra i en serie om fem. Nästa del kommer onsdag 3 december.