Övergrepp i omsorgen rekryterarens ansvar

En 22-årig hemtjänstanställd döms till fängelse efter att ha filmat, förnedrat och kränkt äldre människor i deras egna hem. Offren, i flera fall med demens, utsattes för hån, skrik och fysiska övergrepp. Brotten dokumenterades av gärningsmannen själv.

Det är en dom som väcker avsky. Men om vi stannar där, missar vi det som verkligen borde oroa. För mitt i denna berättelse finns en avgörande uppgift: mannen var sedan tidigare dömd för våld och olaga hot. Ändå anställdes han i ett av välfärdsstatens mest förtroendekänsliga yrken. Detta är inte bara ett individuellt haveri. Det är ett systemprov, och systemet fallerar.

I organisationspsykologin talar man om omsorgsansvaret. Det börjar inte i mötet med brukaren, utan långt tidigare: i rekryteringen. Att ge tillträde till äldre människors hem är att ge tillträde till deras sista skyddszon. Där finns inget utrymme för chansningar.

Ändå sker det.

Här uppstår den obekväma frågan: Hur kan en person med dokumenterad våldsproblematik släppas in i en sådan funktion utan att någon ställs till svars?

Mönstret är tyvärr bekant. Vi läser återkommande om omfattande bidragsfusk, växande skulder och systematiskt utnyttjande av välfärden. Siffrorna är stora, ibland häpnadsväckande. Men ansvarsutkrävandet stannar nästan alltid vid individen längst ned i kedjan.

Det väcker en principiell fråga: Kan sådana fenomen verkligen existera utan ett medansvar i strukturen?

Korruption, i sin praktiska form, uppstår sällan i ett vakuum. Den kräver luckor i kontrollen, beslut som inte följs upp, signaler som ignoreras. Inom beteendevetenskapen talar man om normalization of deviance: när avvikelser gradvis blir norm eftersom de inte möter konsekvenser.

Det börjar inte med övergreppet. Det börjar med att någon inte ställer rätt fråga. Att någon godkänner det som borde stoppas. Att någon annan inte granskar. Och plötsligt står vi där med ett brott som chockerar, men som i själva verket har vuxit fram i tyst acceptans.

I detta fall riktas allt fokus mot den dömde. Det är nödvändigt men inte tillräckligt. Vem godkände anställningen? Vilka kontroller genomfördes? Vem bar ansvaret för uppföljning? Att inte ställa dessa frågor är att acceptera att systemet får fortsätta att producera samma resultat.

Ett samhälle prövas inte bara i hur det dömer den skyldige, utan i hur det granskar sina egna beslut. När äldre människor förnedras i sina egna hem är det inte bara en individ som har brustit. Det är en förtroendekedja som har gått sönder. Och så länge ansvaret stannar vid den sista länken, kommer den fortsätta att vara trasig.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut