Frågan är inte om kriget kommer – utan när

Den strategiska frågan i Mellanöstern har förändrats. Under flera decennier har omvärlden återkommande frågat sig om regionen står inför ett nytt krig. Efter de senaste månadernas konfrontationer mellan Iran och Israel ser frågan annorlunda ut.

Det handlar inte längre om ifall kriget kommer, utan om när, på vilken arena, med vilken intensitet och mellan vilka aktörer. Det tillfälliga lugnet som nu råder bör därför inte tolkas som fred. Snarare liknar det ett strategiskt andrum där samtliga aktörer försöker omgruppera sig inför nästa fas.

Trots betydande militära och ekonomiska påfrestningar har Iran försökt förmedla en tydlig signal: landet tänker inte låta yttre tryck tvinga fram strategiska eftergifter. Teherans viktigaste budskap har inte varit att uppnå en omedelbar militär seger, utan att visa att dess kärnintressen –  kärnteknologin, missilprogrammet och den regionala maktpositionen  – inte är förhandlingsbara under tvång. Samtidigt har Iran demonstrerat en förmåga att agera på flera nivåer samtidigt: genom direkt avskräckning, indirekta partnerskap och långsiktig uthållighet.

Ur iransk synvinkel handlar konflikten inte bara om territorium eller säkerhet, utan om regimens överlevnad och dess roll som regional maktfaktor.

På den israeliska sidan tycks slutsatsen vara den motsatta. För premiärminister Benjamin Netanyahu har de senaste händelserna förstärkt uppfattningen att diplomatiska lösningar och begränsade vapenvilor endast ger Iran tid att återhämta sig. Den israeliska säkerhetsdoktrinen bygger alltmer på tanken att ett ”ofullständigt krig” riskerar att skapa ett ännu större krig i framtiden.

Det är också därför som den libanesiska fronten fortsätter att spela en central roll. Flera internationella bedömare har pekat på att Israel ser Libanon som den arena där konkreta militära resultat är lättast att uppnå, samtidigt som landet försöker påverka Washingtons strategiska kalkyl.

Den amerikanska administrationens främsta framgång har hittills varit att förhindra att konflikten utvecklas till ett fullskaligt regionalt krig. Washington försöker kombinera två till synes motsägelsefulla mål: Å ena sidan vill USA begränsa Irans militära kapacitet och upprätthålla trovärdig avskräckning. Å den andra vill man undvika ett scenario som destabiliserar energimarknaderna och drar in amerikanska styrkor i ännu ett långvarigt krig i Mellanöstern.

Reuters har rapporterat om försök att skapa tidsbegränsade överenskommelser och längre vapenvilor för att ge diplomatin utrymme. Men Washington står inför ett strukturellt problem: Israels mål är att fortsätta pressa Iran medan Irans är att undvika strategisk kapitulation. USA försöker tillfredsställa båda – något som på sikt kan visa sig omöjligt.

Det är därför inte osannolikt att nästa fas av konflikten kommer att utspela sig i Libanon. För Iran utgör de regionala allierade en del av den strategiska avskräckningen. För Israel representerar samma aktörer ett säkerhetshot som man anser måste neutraliseras. Detta gör Libanon till den punkt där regionala och internationella intressen korsas  och där risken för en ny eskalation förblir hög.

Den kanske mest slående slutsatsen är att ingen av aktörerna tycks kunna uppnå en avgörande seger. Iran är för starkt för att tvingas till kapitulation och Israel för starkt för att acceptera ett permanent hot, medan USA är för engagerat för att lämna regionen – men samtidigt för försiktigt för att fullt ut gå in i ett nytt krig.

Resultatet kan därför bli ett Mellanöstern som fastnar i ett tillstånd mellan krig och fred. Inte fred, inte total konfrontation, utan ett långvarigt strategiskt limbo där vapenvilor avlöser militära operationer och där nästa kris alltid bara är en fråga om tid.

Den verkliga frågan är därför inte längre om regionen kommer att skakas av nya konflikter, utan när nästa kapitel börjar.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut