Snyft vår – naturen ska väcka glädje, inte ångest

”Varför ska vi utbilda oss för en värld som snart kanske inte finns?”

Minns ni den då tonåriga Greta Thunbergs retoriska fråga efter den internationella klimatmarschen i mars 2019? Jag själv, som i många år undervisat studenter om förhållandet mellan människa och natur, rös när jag noterade denna Weltschmertz hos en så ung människa, och anade vilket genomslag det hon sa skulle komma att få. Om det ska finnas något som helst hopp för framtiden måste det väl bygga på utbildning. Vilka, om inte utbildade människor, är det förresten som har upptäckt sambandet mellan klimatförändringar och utsläpp av växthusgaser?

Miljöengagemang är för all del inte något nytt. Sverige fick sin första naturvårdsorganisation – ”Småfoglarnes Vänner” – redan 1869, nära nog hundra år innan Rachel Carson väckte världen till insikt om hur just fåglarna hotades av pesticider och inte fyllde vårmorgonen med sång som i hennes barndom. Men den oro som Tyst vår gav upphov till slog rot i sinnen präglade av uppskattning av naturen. Så är det inte längre. Det är inte känslan för natur som präglar debatten, utan kampen mot miljöpåverkan för att undgå ”naturens hämnd”.

Är inte det bra då? Jag är inte så säker.

John Denver, den amerikanske sångaren, kommer i mina tankar. I ett teveprogram på 80-talet fick han frågan hur det kom sig att han bara sjöng om romantiska ting i stället för att, som då var på modet, stämma upp protestsånger. Hans svar kom blixtsnabbt: ”Jag vill inte sjunga mot något, men för något.”

Med mig råkar det vara på det viset att jag då och då lägger anteckningar om sådant jag läst, hört och tänkt i böcker med liknande teman. Härförleden hittade jag en lapp med Denver-citatet i ett väl tummat exemplar av Konrad Lorenz I samspråk med djuren (1953). Där stod att läsa: ”Det finns ingen god och framgångsrik biolog som inte har ägnat sig åt sin livsuppgift på grund av varm glädje över de levande varelsernas skönhet, och vars glädje över naturen och arbetet inte ytterligare har fördjupats av det vetande som växer fram genom denna livsuppgift.”

Läs nu citatet av Lorentz en gång till, med emfas på ordet ”glädje” och säg ”miljöengagerad” i stället för ”biolog”. Tänk sedan efter.

När hörde ni senast någon tala om ”glädje” i samband med naturen? Är den verkligen något att glädjas över, hotad eller hotande som den är med växthusgaser, invasiva arter och katastrofer i en aldrig sinande ström av bedrövelse? Dagligen hörs klagosånger mot klimatpåverkan, men hur ofta hör ni någon ge uttryck för sann glädje över vad naturen rymmer? Finns det alls någon anledning att göra det?

En gång låg det förhoppning i sångtexten om ”sommarlov med bad och sol, sommarlov liksom i fjol”. Nu vet minsta skolbarn att vattnet är fullt av mikroplaster och att solen är farlig, för dess återstrålade värme fångas upp av växthusgaser och får glaciärerna att smälta, havsytan att stiga och isbjörnar att gå under. Och hur sommarlovet än var i fjol, så riskerar nästa att bli sämre. Det samma gäller vinterlovet. ”Extremväder” kallas det. Ingen kan kommentera naturfilm utan att framstå som otillförlitlig, ifall det inte också nämns att det som just beskrivits så entusiastiskt hotas av klimatförändringar.

Så sitter vi där med vår ångest, som på intet sätt mildras av att meteorologen visar en sol över trakten där vi bor. Tidig vår är nu bara ett symptom på att något är galet. Och ve den som per flygplan ställer färden mot semestermålen Mallorca eller Thailand och därmed gör sig medskyldig till utsläpp av tonvis med koldioxid! Drömmen om en solsemester får föräldrarna ge upp, eller åtminstone hålla mun och skämmas. En del tycker förresten att de helst ska låta bli att sätta barn till världen. ”Barnskam” är ordet. Det finns till och med en rörelse som verkar för hela mänsklighetens frivilliga avskaffande. Då mår klimatet bäst, sägs det.

Svenska politiker har bestämt sig för att råda bot på värmeuppgången och arbeta för att se till att den håller sig ”långt under en och en halv grad”, läste jag på en regeringshemsida. Hur någon tiondels grad kan var ”långt” där under vågar man knappt fråga.

Som så många andra oroas jag självfallet av den påverkan vi människor har på vår omvärld. Jag har sett mer än nog av den i såväl ”Globala Nord” som ”Globala Syd”, för att använda två modeord. Men jag är faktiskt lika bekymrad över vad som verkar vara på gång i fråga om ett genuint intresse för naturen. Säg ”natur” och det finns barn som gråter. Våren blir därigenom varken tyst eller kvittrande, utan en utdragen snyftning även för andra än oss pollenallergiker.

Förr brukade tidningarna åtminstone en gång i veckan ha en sida med kåserande skildringar eller frågor och svar om ”Djur och natur”, men de har alltmer kommit att ersättas av rubriker som ”Klimat” eller ”Miljö”, begrepp som implicerar problem. Den tid känns mycket avlägsen då hela svenska folket bänkade sig i tevesofforna för att se Jan Lindblads filmer från Guayana och Sri Lanka. ”I naturen med Nils Dahlbeck” och dess budskap att gå ut i det vackra vädret ska vi bara inte tala om – men det borde vi kanske. Efterföljarna bär inte leriga stövlar, som 70-talets fältbiologer, utan protestplakat och bekymrade miner, och i stället för luppar har en del av dem tuber med snabblim i fickorna.

Domedagen är således nära – som den varit flera gånger förr i historien. Men medan digerdödens elände trots allt kunde skyllas på råttorna och lopporna, får nu människorna skylla sig själva, särskilt de som bor och konsumerar i ”Globala Nord”. De rättrogna kan inte längre köpa avlatsbrev eller genom bön få syndernas förlåtelse. Klimatkompenserar med trädplantering gör de i stället – och köper dyra elbilar. De andra, syndarna, kan förödmjukas – inte i stocken intill kyrkan, utan via internetlistor över inflytelserika som bör skämmas. Det finns institutioner vilkas policy närmast kan liknas vid en checklista för mobbare med klimatsmarta förtecken.

Till skillnad mot tidigare undergångsprofeter är det nu inte Den Heliga Skrift utan en tjock IPCC-rapport som citeras medan pekfingern riktas mot de obotfärdiga. Fast annars är förhållandet inte så värst annorlunda. Frälst stavas ”klimatsmart” och förtappad ”klimatförnekare”, och helt i linje med denna apokalyptiskt präglade retorik har det talats om atmosfären som ett ”brinnande inferno”.

Jag tror faktiskt att det är en samhällsfara, det fokus på kaos, kollaps och närmast masochistisk omställning som nu nästan enbart står i blickfånget för miljö- och klimatrörelserna. Många är de som trosvisst kan rabbla siffror och tänkbara skräckscenarier mycket bättre än jag. Likt John Denver vill jag egentligen hellre tala för något, men för varje dag som går blir jag alltmer osäker på hur många som vill eller orkar lyssna. 

Jo, jag vet förstås att det finns de som talar för naturen. Varför inte göra som i Nya Zeeland och tillerkänna nationalparker och floder mänskliga rättigheter, föreslår representanten för en tankesmedja. Tanken som smitts där är välmenande, men på sitt sätt lika antropocentrisk som uppfattningen att allt finns till för vår skull. Att förmänskliga naturen till en ”Moder Jord” är att göra den till vår avbild utan att därmed ge den skyldigheter, för sådana kan rimligtvis bara finnas hos oss. Kvar står vi med vår ångest och frågor om det är mord att såga ner ett träd eller om det är strukturell diskriminering att inte ge varje vattendrag mänskliga rättigheter. Det har till och med föreslagits att klimatet ska ha rättigheter.

Politiker och journalister jamsar med, och kritiker göre sig icke besvär med besvärande frågor. Forskare med illa dold självgodhet har nämligen påvisat att ifrågasättande beror på högerextremism och klimatförnekelse, medan de själva levt gott på forskningsanslag och talat sig varma för ”ekonomisk nedväxt”, leninism, egendomsförstörelse och att lägga demokratin i malpåse. Fanatiker ställs mot fanatiker, och däremellan står massvis av alldeles vanliga människor som undrar om allt verkligen är så illa som det låter eller om de verkligen ska kunna unna sig en köttbulle till.

Det enda jag känner mig säker på är att vi för att motverka defaitismen behöver mer än skräck för en natur stadd i förändring: ett gemensamt ansvarstagande, inte på grund av förtvivlan utan glädje över att finnas till på den enda planet i universum där vi med säkerhet vet att liv uppstått och alltjämt existerar.

Thomas Malm är professor emeritus i humanekologi vid Lunds universitet