Svenskflaggad filmutredning i hamn
Kulturministern blev utbuad i Göteborg. Idag fick hon ett gott förslag att ta vidare, skriver Mikael Timm.
Toppbild: Lars Schröder/TT
Filmutredaren Eva Bergquist var tydlig. "Man vill sin bransch väl och har en gemensam syn: låt oss ta det här klivet nu!"
Så karaktäriserar hon arbetsklimatet i utredningen "Publiken i fokus - reformer för ett starkare filmland" som lades fram på tisdagen. De som hade väntat sig ett inlägg i kulturkriget eller i den debatt kring filmstöd som inleddes efter kulturministerns spektakulära framträdande vid Göteborgs filmfestival, blir besvikna. Enmansutredningen med experter från branschen har lagt förslag för att få fler filmer gjorda. Och fler filmer sedda.
Borta är Alice Bah Kunhkes tankar om att filmkultur ska vara bra för miljön. Nu gäller det att rädda svensk film från sotdöden.
– Filmpolitiken fungerar inte. Och när det är ett litet språk har staten ett särskilt ansvar, konstaterade kulturministern när utredningen överlämnades.
Utredaren Eva Bergquist har själv en gedigen filmutbildning. Tillsammans med sina bisittare från filmbranschens alla delar utgår hon ifrån att människor vill se film som är gjord i det egna samhället, på det egna språket.
– Det igenkännbara behövs, säger hon.
Denna diskreta formulering betyder att staten har ett ansvar för att det görs filmer på just det svenska språket. Det är något annat än att svenska regissörer gör film på ett annat språk. Produktionsstödet ska öka med cirka 20 procent enligt utredningens förslag. Därmed kommer det upp i ungefär samma stödnivå som de andra nordiska länderna.
Målen påminner om dem som Harry Schein formulerade i början av 60-talet:
- ett brett filmutbud av hög kvalitet
- film ska visas i hela Sverige
- svensk film ska nå många
- filmarvet ska bevaras och användas
För att få ihop mer pengar till svensk film bildas - om utredningen får som den vill - en ny filmfond som finansieras av staten, biografägarna och strömningsbolagen tillsammans. Momsen sänks till 6 procent mot att biografägarna årligen betalar in 10 procent av intäkterna till fonden. Alltså i princip samma lösning som Schein lanserade för bortåt 70 år sedan. Den som slutligen slopades 2017.
Tillkommer att bolagen som levererar strömmad film också ska bidra med 1,5 procent av sin omsättning i Sverige.
Att privata aktörer och staten går samman är en filmhistoriskt viktig återgång. De senaste åren har filmpolitiken varit helstatlig. Utredaren framhöll - och kulturministern instämde - att film är både politik och kommers. Som Ingmar Bergman sade när kolleger klagade på de hårda ekonomiska villkoren:
- Kom ihåg att vi arbetar i slakt- och horeribraschen.
Samtidigt är den nya filmutredningen utpräglat kulturpolitisk. Till skillnad från en del åtgärder på senare år som varit näringspolitiska, som produktionsrabatterna (skattelättnaden) för utländska filmproduktioner som görs i Sverige. Framöver ska manus skrivna på svenska eller ett på nationellt minoritetsspråk ha företräde när producenterna söker en viss typ av stöd. Staten betalar då en del av de kostnader som uppstår för att man filmar i Sverige, det s.k produktionsincitamentet. Hanteringen av stödet flyttas från Tillväxtverket till den nya filmfonden.
Om man till detta lägger utredningens förslag om ett nytt "filmarvscentrum", så är det uppenbart att ”Publiken i fokus” är den första filmutredning på länge som verkligen betraktar film som kultur. Och som dessutom är ovanligt praktisk och konkret i sina förslag. Eva Bergquist talar om ”en framtidssäkrad” modell för filmstöd.
Ja, det låter som om ett samförstånd om filmpolitiken är möjligt. Återstår en remissomgång och diskussioner i regering och riksdag och så småningom förhandlingar mellan staten på ena sidan och biografägare och strömningsbolag på den andra. Inget är klart idag. Men om kulturkrigarna är upptagna av andra strider finns det goda möjligheter att utredningens gammaldags, diskreta och praktiska förslag faktiskt får gehör i regeringen.
Filmutredaren Eva Bergquist var tydlig. ”Man vill sin bransch väl och har en gemensam syn: låt oss ta det här klivet nu!”
Så karaktäriserar hon arbetsklimatet i utredningen ”Publiken i fokus – reformer för ett starkare filmland” som lades fram på tisdagen. De som hade väntat sig ett inlägg i kulturkriget eller i den debatt kring filmstöd som inleddes efter kulturministerns spektakulära framträdande vid Göteborgs filmfestival, blir besvikna. Enmansutredningen med experter från branschen har lagt förslag för att få fler filmer gjorda. Och fler filmer sedda.
Borta är Alice Bah Kunhkes tankar om att filmkultur ska vara bra för miljön. Nu gäller det att rädda svensk film från sotdöden.
– Filmpolitiken fungerar inte. Och när det är ett litet språk har staten ett särskilt ansvar, konstaterade kulturministern när utredningen överlämnades.
Utredaren Eva Bergquist har själv en gedigen filmutbildning. Tillsammans med sina bisittare från filmbranschens alla delar utgår hon ifrån att människor vill se film som är gjord i det egna samhället, på det egna språket.
– Det igenkännbara behövs, säger hon.
Denna diskreta formulering betyder att staten har ett ansvar för att det görs filmer på just det svenska språket. Det är något annat än att svenska regissörer gör film på ett annat språk. Produktionsstödet ska öka med cirka 20 procent enligt utredningens förslag. Därmed kommer det upp i ungefär samma stödnivå som de andra nordiska länderna.
Målen påminner om dem som Harry Schein formulerade i början av 60-talet:
- ett brett filmutbud av hög kvalitet
- film ska visas i hela Sverige
- svensk film ska nå många
- filmarvet ska bevaras och användas
För att få ihop mer pengar till svensk film bildas – om utredningen får som den vill – en ny filmfond som finansieras av staten, biografägarna och strömningsbolagen tillsammans. Momsen sänks till 6 procent mot att biografägarna årligen betalar in 10 procent av intäkterna till fonden. Alltså i princip samma lösning som Schein lanserade för bortåt 70 år sedan. Den som slutligen slopades 2017.
Tillkommer att bolagen som levererar strömmad film också ska bidra med 1,5 procent av sin omsättning i Sverige.
Att privata aktörer och staten går samman är en filmhistoriskt viktig återgång. De senaste åren har filmpolitiken varit helstatlig. Utredaren framhöll – och kulturministern instämde – att film är både politik och kommers. Som Ingmar Bergman sade när kolleger klagade på de hårda ekonomiska villkoren:
– Kom ihåg att vi arbetar i slakt- och horeribraschen.
Samtidigt är den nya filmutredningen utpräglat kulturpolitisk. Till skillnad från en del åtgärder på senare år som varit näringspolitiska, som produktionsrabatterna (skattelättnaden) för utländska filmproduktioner som görs i Sverige. Framöver ska manus skrivna på svenska eller ett på nationellt minoritetsspråk ha företräde när producenterna söker en viss typ av stöd. Staten betalar då en del av de kostnader som uppstår för att man filmar i Sverige, det s.k produktionsincitamentet. Hanteringen av stödet flyttas från Tillväxtverket till den nya filmfonden.
Om man till detta lägger utredningens förslag om ett nytt ”filmarvscentrum”, så är det uppenbart att ”Publiken i fokus” är den första filmutredning på länge som verkligen betraktar film som kultur. Och som dessutom är ovanligt praktisk och konkret i sina förslag. Eva Bergquist talar om ”en framtidssäkrad” modell för filmstöd.
Ja, det låter som om ett samförstånd om filmpolitiken är möjligt. Återstår en remissomgång och diskussioner i regering och riksdag och så småningom förhandlingar mellan staten på ena sidan och biografägare och strömningsbolag på den andra. Inget är klart idag. Men om kulturkrigarna är upptagna av andra strider finns det goda möjligheter att utredningens gammaldags, diskreta och praktiska förslag faktiskt får gehör i regeringen.