SVT:s Agenda missade allt viktigt

Precis som vanligt i svensk politik blev det en sorts teater i SVT:s Agenda när Magdalena Andersson och Ulf Kristersson skulle debattera svensk ekonomi. En teater där även programledaren Camilla Kvartoft bidrog till manuset.

Teatern skulle kunna kallas ”Katten som gick runt het gröt”. Här stod två statsministerkandidater i studion, två enskilda personer som har ett stort ansvar för det Sverige vi har i dag. Ändå blev diskussionen en obegriplig sörja med spridda anklagelser som få tittare kunde orientera sig i.

Det började med ett inslag där tre kända ekonomer, från LO, från Svenskt Näringsliv och Finanspolitiska rådet, fick ge sin syn på läget i svensk ekonomi, och även kritisera den ekonomiska politiken.

Och det var en mörk bild de tecknade utifrån sina expertperspektiv.

LO menade att folk håller för mycket i sina plånböcker och konsumerar för lite. Svenskt näringsliv ansåg att Sverige har en demografisk försörjningsbörda där allt fler ska försörjas av allt färre. Och så tyckte tidigare riksbankschefen Lars Heikensten, numera på Finanspolitiska rådet, att det är problematiskt att låna till stora satsningar, som upprustningen av försvaret, när man samtidigt sänker skatter i andra delar av budgeten.

Det här bollade ju upp flera frågor som var högst intressanta, de stora strukturella problem Sverige har och vad lösningarna är på dessa. Samt inte minst: ansvarsutkrävande. Det som är journalistikens främsta roll.

Nu stod de två statsministerkandidaterna i studion, vilket guldläge! Men i stället blev det precis som vanligt ett partipolitiskt gräl där olika talepunkter fungerade som tennisbollar.

Vem sänker skatten för rika och vem vill sänka skatten för ”vanliga människor”. Har man råd med pizza på söndagen, och en ”helt vanlig sjuksköterska” har fått sänkt skatt.

Som sagt: teatern hette ”Katten som gick runt het gröt”.

Men vad var då gröten?

Demografisk försörjningsbörda? Här hade det ju kunnat bli en diskussion om invandringens effekter på den svenska ekonomin. Med tanke på att en mycket stor andel av Sveriges arbetslösa är personer med rötter i andra länder och som blir försörjda av den arbetande delen av befolkningen, vore det ju en bra fråga att ställa till dem som sett till att Sverige har haft en hög invandring av personer som inte jobbar. De stod ju i studion.

Här hade det också kunnat bli en diskussion om vad det är som gör att människor håller i sina plånböcker, det vill säga de stora reallönesänkningen som varit de senaste åren, och som är ett resultat av höjda elpriser och hög inflation. Bland annat är ju detta ett resultat av nedlagd kärnkraft och en orolig omvärld. Om Sverige inte hade lagt ned stora delar av försvaret 15-20 år sedan hade inte Sverige behövt att tokupprusta i dag 2026 och låna till detta. Om inte Sverige lagt ned reaktorer hade inte elpriserna åka jojo, och gjort att människor måste hålla i sina plånböcker.

De ansvariga politikerna stod där i studion.

Ulf Kristersson satt i regeringen när Sverige lade ned förband, och Magdalena Andersson är högst delaktig i besluten att lägga ned reaktorer. Båda har suttit i regeringar som bedrivit en alltför generös migrationspolitik än vad landets system mäktar med.

Men i stället för ansvarsutkrävande och att borra sig ned till de känsliga och jobbiga frågorna försökte programledaren Camilla Kvartoft rulla ut den röda mattan för ett eventuell S-M-samarbete. Kanske ville hon bli en klassisk kingmaker.

”Det låter ju lite som att ni är lite överens!?” utbrister hon med stor förhoppning i rösten.

I stället följde ännu mer prat om pizzor på söndagarna och sträva tvättlappar på BB. ”Vi står starka”, ”nej vi har fallit”

Sen var teatern slut. Ridå. Publiken gick hem.

Men vad handlade skådespelet om? Ingenting.

Johan Romin