Thand Ringqvist C-ledare efter lång nötning
Det är förstås ett slags nödlösning, detta, men betyder det att det är ett dåligt val? Nej, inte nödvändigtvis.
”Elisabeth har funnits med i valberedningens tankar länge. Länge”, påpekade Centerpartiets valberednings ordförande Anders Åkesson på presskonferensen. Han överdrev inte. Skam den som ger sig.
Elisabeth Thand Ringqvist skulle bli partiledare redan efter Annie Lööf. Den gången skulle allt gå fritt och öppet till. Tre kandidater vaskades fram och skulle ägna sig åt vänskaplig tävlan. Det blev nu varken vänskapligt eller så mycket till tävling. Det senare eftersom ingen av de tre kandidaterna väckte någon större entusiasm. Det förra eftersom det raskt började spridas rykten och baktalas till höger och vänster, inte minst mot kandidaten Daniel Bäckström.
Det blev tryckt stämning internt när centerprofilen Patrik Oksanen publicerade en lång anklagelseakt mot Frank Hojem, centralt placerad centerpartist och kampanjarbetare för Thand Ringqvist. ”Smutskastningen i kulissen”, skrev Oksanen och syftade på baktaleriet av Bäckström, har varit ”den fulaste jag sett på hög nivå i Centerpartiet”.
Det kampanjades mot Thand Ringqvist också. Hon framställdes som en ”fag hag”, det vill säga som en kvinna med sin främsta bas bland bögar, med starka nyliberala böjelser. Var det här verkligen vad Centern behövde?
Vinnare blev Muharrem Demirok. Om man nu kan kalla det en seger, för det lyfte aldrig och höll bara i två år.
Nu var det dags för Thand Ringqvist. Allt var enligt uppgift klart, eftersom ingen annan ställde upp, när Anna-Karin Hatt ändrade sig och Thand Ringqvist blev petad igen.
Det höll en dryg sommar. Och så blev det äntligen Thand Ringqvist tur. Inte så märkligt, för hur många till fanns att avverka, innan det bara var hon kvar?
Det är förstås ett slags nödlösning, detta, men betyder det att det är ett dåligt val? Nej, inte nödvändigtvis. Det händer att partier väljer av nödtvång eller i brist på bättre och blir positivt överraskade. Men, ärligt talat, Centern har inte i första hand ett partiledarproblem, även om det kan verka så. Eller snarare: Centerpartiets partiledarproblem är fortfarande Annie Lööf och hon har avgått för snart tre partiledare sedan.
Det var Lööf som droppade partiet i den hopplösa positionen att vara höger i den ekonomiska politiken, radikal i den kulturella, traditionellt borgerlig i partiorganisationen, stödparti till Socialdemokraterna i regeringspolitiken och numera till vänster inom väljarkåren.
Det är klart att ett sådant parti också behöver en ledare. Men vad ska ledaren ta sig till?
