Tjänstemannaansvaret finns men tillämpas inte

Debatten om tjänstemannaansvaret går i cirklar. Politiker från höger till vänster kräver att det ska återinföras, som vore det en förlorad relik från 1970-talet. Men den verkliga frågan är inte om tjänstemannaansvaret ska återinföras – utan varför de redan befintliga lagbestämmelserna aldrig används.

När det gamla ämbetsmannaansvaret avskaffades 1976 ersattes det av dagens regler om tjänstefel, i 20 kap. 1 § brottsbalken (1962:700). Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som gäller i myndighetsutövning kan dömas till böter eller fängelse i upp till två år. Därtill finns regler i  samma lag om brott mot tystnadsplikt och mutbrott.

Lagen är tydlig. Möjligheterna att väcka åtal eller utdöma disciplinpåföljder finns. Trots det används de i praktiken nästan aldrig. Justitieombudsmannen (JO), Justitiekanslern (JK) och Åklagarmyndigheten har alla verktygen, men de ligger orörda i verktygslådan.

JO väcker i princip aldrig åtal för tjänstefel längre. För bara ett par decennier sedan användes åtalsinstrumentet i viss mån – i dag inte alls. JO:s beslut att avstå från åtalsanmälningar behöver dessutom inte motiveras, vilket gör spårbarheten obefintlig.

JK har uppgett att det inte finns något enda ärende där myndigheten väckt åtal för tjänstefel. Inga förklaringar lämnas. Och ingen frågar varför.

Samtidigt har Statens ansvarsnämnd (SAN) – den instans som ska pröva disciplinansvar för statligt anställda i höga befattningar – ett mycket begränsat sanktionssystem. Påföljderna stannar vid varning eller löneavdrag. Brottsanmälan till åklagare är en teoretisk möjlighet, men knappast en praktisk verklighet.

Detta har skapat en paradox: ett formellt tjänstemannaansvar som alla kan hänvisa till – men som ingen faktiskt tillämpar. När missnöjet med myndighetsbeslut växer, när enskilda drabbas av felaktig handläggning eller övergrepp av anställd i offentlig tjänst, väcks debatten till liv igen. Politiker eller allmänhet kräver ett ”återinförande” av något som redan existerar.

Resultatet blir en mycket bekväm rundgång: lagstiftaren pekar på bristen på ansvar, men undviker att ställa frågan varför de befintliga rättsreglerna inte används.

Den juridiska kärnfrågan är alltså inte en ny lag – utan tillämpningen av de bestämmelser som redan finns. Åklagare har åtalsplikt, JO och JK har tillsynsansvar, och SAN ska pröva disciplinfrågor. Ändå händer i princip ingenting avseende tjänstefel som begås i offentlig regi. 

Att dessa rättsreglerna inte tillämpas borde vara en rättsskandal, tillsammans med faktum att ingen kan kontrollera varför ett ärende gällande tjänstefel har lagts ner, eller inte inletts. När statens egna kontrollorgan väljer att inte använda sina lagstadgade befogenheter urholkas tilltron till rättsstaten – och tjänstemannaansvaret blir en juridisk kuliss.

Så länge politiker och myndigheter kan låtsas att lösningen ligger i ett ”återinförande” kommer ingenting att förändras. Tjänstefelsbestämmelserna finns redan – de är bara satta ur spel genom passivitet.

Det behövs primärt ingen ny lag, däremot krävs modet att tillämpa den befintliga. 

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent.