Vår bortvända blick kommer med ett oerhört högt pris

Rapporten Silenced No More, som avslöjar den ofattbara ondska Hamas begick under 7 oktober-attacken och mot gisslan i Gaza, har uppmärksammats i Sverige. Detaljerna i rapporten är i praktiken en skriftlig version av de filmer som visar Hamas egna videoklipp från attacken, och debattörer i bland annat Fokus, Smålandsposten och Bulletin har lyft fram de fruktansvärda grymheterna.

Men tystnaden är fortfarande stor bland svenska medier. Det är märkligt med tanke på Metoo-rörelsen och hur hela kultureliten slöt upp för att stötta kvinnor som berättade om sexuella trakasserier. Bara några år senare råder tystnad kring de systematiska sexualbrotten mot israeler.

Vem ska föra talan för dem som vågade berätta vad de bevittnade under Nova-festivalen, där Hamas-terrorister turades om att våldta festivaldeltagare? Och vem ska föra talan för de överlevande från gisslan i Gaza som med vånda berättar om sina fruktansvärda upplevelser?

Hur ska omvärlden få veta om Hamas obeskrivliga ondska när medievärlden står tyst och i stället låter historierevisionismen få starkare fäste?

Smålandspostens ledarskribent Sofia Ek Hallonqvist beskrev det väl i sin ledare: ”När man ständigt vänder bort blicken vid obehag förstår man också mindre av världen och brotten blir ack så mycket lättare att förneka. Resultatet blir att kändisar och kulturpersonligheter rakt upp och ner menar sig stötta Hamas och förnekar förekomsten av civila israeliska offer.”

Att historierevisionismen kring 7 oktober har växt sig stark är ett faktum. Skönhetsdrottningen och fältsjukvårdaren Noa Cochva, tillsammans med organisationen Facts For Peace, undersökte New York-bors reaktioner på massakern vid Nova-festivalen. De tillfrågade visade bestörtning och medkänsla – fram till dess att de fick veta att offren var israeler och förövarna Hamas. Då vände det. I stället visades förståelse för den palestinska befolkningens ”befrielsekamp”, där till och med brutala våldshandlingar legitimerades.

Inom den pro-palestinska rörelsen i Sverige har profilerade konton som Gatans Parlament och Fredshetsarna delat inlägg från den konspirationsteoretiska sajten The Electronic Intifada, som skriver ”Israel’s 7 October Rape Hoax gets a 300-pages reboot”. 

Även den pro-palestinska organisationen Rättvisa för alla publicerade ett inlägg där de kallade Aftonbladets rapportering om de systematiska våldtäkterna för ett journalistiskt haveri. Organisationen menar att Aftonbladet sprider israelisk propaganda och att uppgifterna inte har gått att bekräfta.

Uppenbarligen förnekar delar av den terrorhyllande rörelsen i Sverige att det förekommit systematiska våldtäkter. För erkänner man det raseras bilden av ”motståndsrörelsen” som enbart en grupp som försöker slå sig fria. Därför måste de israeliska offren per automatik ses som lögnare, oavsett hur detaljerade, smärtsamma och väl belagda deras vittnesmål är.

När radikaliserade delar av samhället öppet förnekar några av de värsta brotten i modern tid får inte omvärlden – och särskilt inte tidningsredaktioner och politiker – stå tysta. Sveriges ständiga undanflykter för att slippa konfronteras med obehagliga sanningar måste upphöra. 

Det är självklart obehagligt att beskriva de fruktansvärda sexualbrotten vid Nova-festivalen, eller de över tusen morden, bland annat på familjen Bibas. Men omvärlden har inte råd att leva med privilegiet att se bort. Det är en skyldighet att uppmärksamma de brutala handlingarna.

När omvärlden såg bort för snart ett sekel sedan möjliggjordes Förintelsen – något man sedan lovade att aldrig upprepa. Nu riskerar vi att göra om samma misstag igen, bara för att slippa skapa en känsla av obehag på redaktionen eller hos läsarna.

Christoffer Jonsson är samhällsdebattör och medlem i KDU