Värdighet viktigare än värde

För ett par veckor sedan rapporterade nyheterna om ett uppseendeväckande avslöjande i Italien gällande en sluten, men rätt stor, Facebook-grupp där män delat intima bilder på fruar och flickvänner med varandra. Fenomenet väckte med rätta både vämjelse och upprördhet och sades visa på behovet av en debatt om jämställdhet i Italien.

Det finns säkert skäl att diskutera italiensk jämställdhet men jag tror det är svårt att hävda att fenomenet i fråga är specifikt för just Italien. Den som tvivlar kan ju reflektera över Epstein-skandalen och det faktum att han hade gott om gelikar i olika länder och kulturer. En ännu större fråga är om det som avslöjades var problematiskt just för att det var icke jämställt: hade en Facebook-grupp för kvinnor som delar intima bilder på män och pojkvänner varit bortom kritik, för att den gett 1-1 mellan könen?

Är problemet med gruppen i fråga, liksom med spridning av intima bilder på andra överhuvudtaget, oavsett kontext, att det är en kränkning av värdigheten hos de personer som bilderna föreställer, oavsett deras kön? Och att kränkningen blir större då den görs av närstående?

Värdigheten är vår status som varelser, i vårt fall som mänskliga personer, bara som delaktiga i människosläktet och därmed med potentialitet till förnuft, fri vilja och förmåga att älska, även om den inte skulle vara aktualiserad. Denna status är vad som ger oss, och inte andra levande varelser som exempelvis humlor eller älgar, mänskliga rättigheter. Och som gäller lika för alla mänskliga personer; män och kvinnor, stora och små, friska och sjuka, snälla och dumma och så vidare, och helt oaktat den ”nytta” som en person har för en annan.

Denna mänskliga värdighet är ett absolut värde för vårt moraliska handlande – det vill säga handlingar som strävar efter att uppnå det goda – och ger därför moralfilosofins kategoriska imperativ, och Bibelns ”gyllene regel”, om att handla mot andra så som man vill att andra ska handla mot mig. Enbart, och primärt, med utgångspunkt från den mänskliga värdigheten och vad den kräver, kan Facebook-gruppen i fråga avfärdas som kränkande och djupt omoralisk. Det vill säga, på grund av vad den var av – och i – sig självt, även om den varit exempelvis finsk och innehållit bilder på män.

Varför är detta grundläggande perspektiv så frånvarande i rapportering och debatt? Jag tror att ett svar är att vi som samhälle har bytt ut värdigheten mot ”värde”. För många säger nog det i dag använda alla människors lika värde vad FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i sin första paragraf faktiskt formulerar som att alla människor är födda fria och lika i värdighet. Ja, den officiella svenska översättningen har faktiskt bytt ord. Men vid en analys av begreppen blir det svårt att bortse från en skillnad: medan värdighet refererar till en absolut utgångspunkt, indikerar värde i sammanhanget att en jämförelse skulle kunna göras. I detta fall då mellan personer som förenas av att de har samma värdighet.

Men min mamma har faktiskt ett större värde för mig än vad din mamma har. Och omvänt har din mamma ett större värde för dig än vad min mamma har. Både din och min mamma har emellertid exakt lika värdighet, status som personer, och därmed i mina, dina och allas ögon samma mänskliga rättigheter; samma rätt att inte kränkas oavsett värde i någons ögon.

Att denna distinktion inte är närvarande i det offentliga samtalet i vår tid och kultur kan ha många orsaker, men en är filosofisk. Nämligen den dominerande rollen för ett tänkande – starkast formulerat av Marx men med många efterföljare som exempelvis Foucault – vilket ser samhällsutvecklingen som endast en maktkamp mellan olika grupper. Sociala, ekonomiska, kulturella, etniska, kön – grunden för gruppindelningen varierar. Men den grupp som för tillfället härskar definierar gott och ont, och ska så göra eftersom det bara kan vara så. Något objektivt och absolut kan inte finnas. Allt som sker förklaras av kollektiv maktutövning. Jämförelse mellan grupper för att slå fast maktförhållanden att i nästa fall antingen bevara eller bekämpa, blir då helt avgörande.

I en sådan tankemylla pratar vi hellre om relativa begrepp som ”värde” och ”jämställdhet” än den absoluta värdigheten. Allt med risken att vi faktiskt inte förstår varför något felaktigt är felaktigt, och därmed – något alltför välbekant – plötsligt kan beteckna något de facto absolut fel som acceptabelt bara för att det drabbar en grupp som genom tidigare maktutövning ”förtjänar det”.

Thomas Idergard är katolsk präst