Varför inte ta bort prövningar helt?

Rättvis rättegång ska vara ett självklart inslag i den svenska rättsstaten, enligt Sveriges rättsliga förpliktelser. Men under ytan pågår en utveckling som blir allt svårare att förena med artikel 6 i Europakonventionen. Genom lagstiftningsförslag samt successiva och taktiska undanröjanden av motiveringskrav krymper domstolsprövningarnas omfattning steg för steg.

Frågan blir därför oundviklig: ska vi ha några domstolsprövningar alls i Sverige?

Det senaste nedmonteringsförslaget, som ytterligare reducerar motiveringskraven i mål, återfinns i SOU 2025:122. I utredningen föreslås att en prövningsinstans – länsstyrelserna – tas bort. Detta trots att länsstyrelserna motiverar sina beslut, vilket ur rättssäkerhetssynpunkt ofta utgör ett värdefullt underlag för den klagande.

Utvecklingen har emellertid pågått under lång tid. Sedan prövningstillståndet infördes i förvaltningsmål genom prop. 1993/94:133 har kammarrätterna lyckats med konststycket att, på eget bevåg, utveckla en praxis där motiveringarna för domstolens beslut systematiskt har undanröjts.

Trots att lagen inte medger något undantag anger kammarrätterna inte skälen för sina avgöranden när prövningstillstånd inte meddelas. Detta sker trots det uttryckliga motiveringskravet i 30–31 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291), som föreskriver att skälen ska anges när domstolen skiljer sig från ett mål.

När prövningstillstånd nekas fattas ett avgörande – men utan redovisning av varför. I praktiken finns det därför ingen handling genom vilken kammarrättens beslut kan kontrolleras. Frågan om varför prövningstillstånd nekats förblir obesvarad.

Ett sådant förfarande går tvärt emot själva innebörden av en rättvis rättegång. Hur Sverige har lyckats etablera denna ordning, trots sina förpliktelser enligt Europakonventionen, framstår som ett rättsligt mysterium.

Samma mönster av egenkonstruerade motiveringsundantag återkommer i Mark- och miljööverdomstolen. När ett beslut går emot klaganden redovisas inte skälen för avgörandet, i strid med 28–29 §§ lagen (1996:242) om domstolsärenden. Precis som i hovrätter och kammarrätter dömer domstolarna – men förklarar inte hur de har resonerat i det enskilda fallet när prövningstillstånd inte meddelas.

Om Sverige i praktiken tillämpar ett specialundantag från artikel 6 i Europakonventionen bör detta redovisas öppet. Något sådant undantag är emellertid inte tillgängligt för allmänheten i någon öppen rättskälla.

När rättskipning sker utan att kunna följas, förstås eller kontrolleras, har kontrollmöjligheterna i praktiken undanröjts. Sådana förfaranden måste ifrågasättas i ljuset av kraven i artikel 6 Europakonventionen.

Att dessa ordningar kan uppfattas som effektiva ur ett tids- och resursmässigt perspektiv är förståeligt. Däremot kan de svårligen beskrivas som rättssäkra. Effektivitet uppnås – men till priset av rättssäkerheten. Det är ett rättsstatsproblem.

Enligt 2 kap. 11 § regeringsformen (1974:152) är rätten till domstolsprövning grundlagsskyddad. Genom 2 kap. 19 § regeringsformen är Sverige dessutom bundet av Europakonventionen. Dessa bestämmelser förutsätter att domstolsprövningar är verkliga – inte enbart formella.

Om domstolar i praktiken kan avstå från att motivera sina avgöranden trots uttryckliga lagkrav, om prövningsinstanser successivt tas bort och överprövning i allt fler måltyper reduceras till administrativ gallring – varför inte gå hela vägen? Varför inte öppet låta myndighetsbeslut stå oemotsagda?

Detta är naturligtvis inte ett seriöst förslag. Men frågan blottlägger den logik som präglar den pågående utvecklingen av rättssäkerheten.

En domstolsprövning utan motivering är i praktiken ingen prövning alls. En domstol som inte redovisar sina avgöranden och vars beslut inte kan kontrolleras skulle lika gärna kunna avlägsnas ur instanssystemet. Då uppnås effektivitet på riktigt för skattebetalarna – men till priset av rättssäkerheten.

Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent