Varför Sverige valde att inte veta

Det finns en gammal outtalad statsförvaltningsregel som är så självklar att den sällan behöver formuleras: ett land måste förstås för att kunna styras. I ett modernt välfärdssamhälle innebär det statistik. Man mäter, följer, jämför och justerar. Men under de år då migration, arbetsmarknad, brottslighet och befolkningsstruktur förändrades snabbare än någonsin i Sverige, valde staten att steg för steg lägga undan just de instrument som behövdes för att förstå vad som höll på att hända.

Det skedde inte genom ett dramatiskt beslut. Ingen regering gick ut och förklarade att man inte längre ville veta. I stället växte det fram genom en kombination av politisk ovilja, myndighetskultur och en självbild där vissa frågor uppfattades som farliga att veta för mycket om. Resultatet blev att både medborgare och beslutsfattare stod utan helhetsbild, just när den hade behövts som mest.

Ett tydligt startskott är Brottsförebyggande rådet. År 2005 publicerade BRÅ rapporten Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet – den andra stora studien i Sverige om brottslighet och ursprung, efter en första rapport 1996. Rapporten visade det som senare bekräftats i andra länder: en tydlig överrepresentation i flera brottstyper för vissa grupper, kvarstående skillnader även när man kontrollerar för ålder och kön, samt mönster som inte försvann med andra generationen.

I de flesta länder hade en sådan rapport blivit början på en löpande uppföljning. I Danmark och Norge har man gjort just detta, med återkommande analyser av brottslighet bland olika invandrargrupper och deras barn. I Sverige blev det tvärtom. Sedan 2005 har ingen ny, heltäckande offentlig BRÅ-rapport om brottslighet uppdelad efter födelseland publicerats, även om myndigheten senare tagit fram underlag som vissa forskare utnyttjat i enstaka studier.

Samtidigt ökade migrationen kraftigt. Just under de år då Sveriges befolkning förändrades som snabbast, valde staten att inte ge sig själv möjligheten att följa hur brottsligheten utvecklades i olika grupper. Andra nordiska länder drog motsatt slutsats: när sammansättningen av befolkningen ändras, blir behovet av detaljerad statistik större, inte mindre.

Men BRÅ är bara den mest uppmärksammade pusselbiten. Mönstret går igen på område efter område.

På arbetsmarknadssidan har Danmark under lång tid haft en mycket finmaskig statistik över sysselsättning och självförsörjning, uppdelad på ursprungsland, generation, utbildning och kommun. Det har gjort det möjligt att se i detalj vilka grupper som kommer in på arbetsmarknaden, vilka som fastnar i bidragssystemen, och hur utvecklingen förändras över tid.

I Sverige finns naturligtvis data över sysselsättning och inkomster, och det har genom åren publicerats flera tunga rapporter om invandringens betydelse för sysselsättning och offentliga finanser – bland annat inom Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), i statliga utredningar och av Konjunkturinstitutet. Men det som saknats är just det som Danmark byggt sin politik på: återkommande, officiell standardstatistik där man år för år kan följa självförsörjningsgrad, arbetskraftsdeltagande och inkomster uppdelat på ursprungsland och generation.

I Sverige har bilden oftare stannat vid grova kategorier som svensk/utländsk bakgrund, eller vid tillfälliga engångsstudier utan tydlig fortsättning. Tidsserieperspektivet – möjligheten att se vart utvecklingen är på väg – har i stor utsträckning saknats.

På det finanspolitiska området är kontrasten lika tydlig. I Danmark och Nederländerna har man gjort flera detaljerade analyser av invandringens nettobidrag till offentliga finanser, där man bryter ned skatter, transfereringar och tjänstekonsumtion per grupp och över livscykeln.

I Sverige har frågan främst hanterats i form av enskilda utredningar och forskningsrapporter, inte som en återkommande del av det officiella statistiksystemet. Det finns alltså kunskap – men den är spridd, tekniskt komplicerad, och inte samlad i den typ av löpande, överskådliga indikatorer som gör det möjligt för politiker, kommuner och medier att se utvecklingen år för år.

Skolan är ett tredje område där mönstret går igen. I Norge och Danmark följer man inte bara skolresultat i stort, utan bryter ned dem efter invandrarbakgrund och ofta även efter ursprungsregion eller land, just därför att skolans utfall är en tidig indikator på framtida integrationsproblem.

I Sverige har vi visserligen statistik över skillnader mellan elever med svensk respektive utländsk bakgrund, men betydligt mindre detaljerat uppdelat på ursprungsland. Det gör det svårare att i tid se om vissa grupper står för en stor del av ökningen av obehörighet till gymnasiet eller avhopp från skolan. Också här har en blandning av integritetsargument, ”anti-stigmatisering” och myndighetskultur gjort att man avstått från den nivå av transparens som i våra grannländer betraktas som en självklar del av verktygslådan.

Till detta kommer själva befolkningsstatistiken. Sverige gjorde sin sista traditionella befolknings- och bostadsräkning 1990, där hushåll fick besvara formulär om vilka som bodde i bostaden och bostadens egenskaper. Därefter beslutades att övergå till helt registerbaserad statistik, i likhet med övriga Norden.

Den tekniska skillnaden är inte stor – men den praktiska hanteringen är det. I Danmark, Finland och Norge kombineras register med regelbundna kvalitetssäkringar som håller hög precision. I Sverige har flera återkommande rapporter under de senaste åren pekat på betydande fel, ökad rörlighet, parallella folkräkningar i skuggsamhällen och svårigheten att veta hur många som faktiskt vistas i landet. Ett register är bara så bra som sin uppdatering – och när befolkningen förändras snabbt får felmarginaler politiska konsekvenser.

Sammantaget växer bilden fram av ett land som steg för steg slutade göra det som andra länder såg som en nödvändig förutsättning för styrning: mäta centrala effekter av sin egen politik på ett öppet, konsekvent och tidsseriebaserat sätt.

På brottsområdet gick BRÅ från två stora rapporter till frånvaro av nya, offentliga helhetsstudier. På arbetsmarknadsområdet fick vi punktvisa analyser i stället för löpande, detaljerad statlig statistik om självförsörjning och ursprungsland. På de offentliga finansernas område fick vi enstaka tunga rapporter, men inte de återkommande nettoberäkningar som andra länder lutar sig mot. I skolan nöjde vi oss ofta med grova kategorier. I befolkningsstatistiken lutade vi oss alltmer mot register samtidigt som verkligheten blev mer rörlig.

Frågan blir då oundviklig: varför?

En del av svaret ligger i politiken. Under både Reinfeldt- och Löfvenåren präglades Sverige av en migrationsoptimistisk berättelse där man helst talade om möjligheter och helst undvek att tala om kostnader, konflikter och strukturella problem. I ett sådant klimat blir detaljerad statistik om brott, sysselsättning och offentliga finanser uppdelad på ursprungsland något som lätt uppfattas som politiskt detonationsmaterial. Det skapar incitament att inte efterfråga data, eller att nöja sig med mindre skarpa underlag.

En annan del finns i myndighetskulturen. Statsvetare som Peter Esaiasson och Bo Rothstein har i olika sammanhang pekat på hur delar av den svenska statsförvaltningen under 2000-talet utvecklade en normativ hållning: vissa teman sågs som ”känsliga”, vissa typer av resultat sågs som politiskt olämpliga, och det växte fram en idé om att forskning och statistik inte bara beskrev verkligheten utan också bar ett ansvar att inte ”gynna fel krafter”. I ett sådant klimat är det inte så att någon explicit förbjuder viss statistik – det räcker att ingen driver frågan, att uppdrag formuleras lite försiktigare, att ambitionen successivt sänks.

Konsekvensen av detta är att både medborgare och beslutsfattare i praktiken fördes bakom ljuset. Inte genom lögner, utan genom frånvaro av kunskap. När gängkriminaliteten började accelerera fanns ingen aktuell, offentlig statistik som visade hur överrepresentationen utvecklades i olika grupper. När kommuners ekonomi började braka under trycket av försörjningsstöd, skolresurser och socialtjänst saknades en transparent, finfördelad bild av vilka demografiska förändringar som drev kostnaderna. När skolresultaten tappade i utsatta områden gick diskussionen ofta i cirklar eftersom underlagen var för grova.

Detta betyder inte att det inte fanns någon kunskap alls. Forskare, enstaka utredningar, analytiker på myndigheter och institut har länge vetat mer än den offentliga debatten gett sken av. Men det har saknats ett systematiskt, öppet och löpande statistikunderlag som gör att problem blir synliga tidigt och ofrånkomliga i den politiska processen.

I dag talar vi ofta om att Sverige ”vaknade sent” inför problemen med integration, brottslighet och parallellsamhällen. En del av förklaringen är att vi faktiskt såg för sent – därför att vi inte hade byggt de instrument som krävdes för att se i tid. Ett land som inte mäter centrala effekter av sin egen politik kommer förr eller senare att styras i blindo. Det är svårt att tänka sig en tydligare illustration än Sveriges migrations- och kriminalpolitik mellan 2005 och 2025.

Det verkligt allvarliga är att detta inte är ett avslutat kapitel. Frågan om vad vi väljer att mäta – och vad vi väljer att inte mäta – avgör i praktiken vilka problem som över huvud taget kan formuleras politiskt. Om vi vill undvika att upprepa misstagen från de senaste tjugo åren måste vi börja i den änden: med att återställa något så grundläggande som statens vilja att veta.

Ola Källqvist är oberoende samhällsdebattör. Den här texten är den första i en serie om fem.