Vissa demonstrationer får inte vara mer värda än andra
Praxis ger stater ett visst manöverutrymme – men det förutsätter också att prövningen sker objektivt och utan värderingar.
Rätten att demonstrera är en av demokratins mest grundläggande friheter. Den är skyddad i såväl svensk grundlag som i Europakonventionen, och den utgör ett fundament för det öppna samhället. Staten ska därför förhålla sig neutral till olika åsikter och säkerställa att alla medborgare har likvärdiga möjligheter att samlas och uttrycka sina uppfattningar – oavsett hur populära eller kontroversiella dessa uppfattningar är.
Men den praktiska tillämpningen visar att denna neutralitet inte är självklar, vilket staten alltid måste vara. Genom rättspraxis har det slagits fast att staten har ett relativt stort utrymme att göra individuella bedömningar vid varje tillståndsansökan.
I Europadomstolens avgörande Plattform “Ärzte für das Leben” mot Österrike (1988) fastslogs att staten inte är skyldig att garantera att varje fredlig sammankomst faktiskt kan hållas – endast att rimliga åtgärder vidtas för att möjliggöra den. Det innebär en betydande bedömningsmarginal för staten när det gäller vad som anses ”rimligt”.
Liknande resonemang återfinns i Berladir m.fl. mot Ryssland (2012), där domstolen accepterade att ett tillstånd kunde nekas om demonstrationen innebar risk för oroligheter eller trafikstörningar som inte kunde hanteras med rimliga insatser. Praxis ger stater ett visst manöverutrymme – men det förutsätter också att prövningen sker objektivt och utan värderingar.
Här ligger kärnfrågan: om tillämpningen av lagstiftningen vid tillståndsgivning börjar skifta mellan olika typer av demonstrationer riskerar staten att förlora sin neutralitet. Om tillståndsgivande myndigheter systematiskt tillåter demonstrationer som uppfattas som ”ofarliga” eller politiskt bekväma på centrala platser eller tillåta demonstrationerna att ”ta plats” och breda ut sig och tillåtas hindra trafik, medan de som uppfattas som mer kontroversiella hänvisas till avlägsna ytor, begränsas i tid eller nekas helt, då urholkas principen om likabehandling och samtidigt syftet med demonstrationsfriheten.
Det får inte vara så att vissa demonstrationer ges större utrymme – eller att ordningsargument används selektivt beroende på budskapets politiska laddning.
Rättsstatens legitimitet bygger på att besluten är välgrundade, proportionerliga och kontrollerbara. När staten börjar värdera ett budskaps popularitet eller samhälleliga acceptans riskerar den att bli något den inte får vara: en värderingsdomare.
Att väga ordning mot frihet är en legitim uppgift för staten, och balansen måste upprätthållas med strikt kontrollerbar neutralitet. Vissa demonstrationer får aldrig vara mer värda än andra.
Deniz Eryilmaz är juridik- och rättsskribent.
