”Skolan förmedlar åsikter utan insikter”

Skolan är inte längre inriktad på att lära ut kunskaper. Läroplanen uppmuntrar i stället eleverna att uttrycka åsikter. Fast alla ståndpunkter är inte välkomna, skriver debattören Inger Enkvist.

I ett radioprogram för något år sedan berättade en frustrerad förälder med högre utbildning att sonen fått som hemuppgift att föreslå vad som borde göras åt finanskrisen. Världens finansministrar tvekar, föräldrar med doktorsexamen vet inte, men högstadieelever tänks ha ett svar.

Det har hänt något med skolan. Vi vuxna kanske minns konstiga frågor från vår skoltid, men nu är frågorna till eleverna konstiga på ett annat sätt. Här är några exempel på frågor ställda i prov till elever i årskurs 6–9 de senaste åren:

»Hur skulle du göra Sverige klimatneutralt om du var energiminister?«

Efter flyktingkrisen 2015: »Hur skulle du lösa flyktingfrågan på lång och på kort sikt?«

»Här på bilden ser du ärkehertig Franz Ferdinands rock efter skotten i Sarajevo. Vad tänker du när du ser den?«

»Här är två affischer från första världskriget, en brittisk och en tysk. Vad tror du människorna tänkte när de såg dessa affischer?«

Flera saker är slående. Det första och viktigaste är att det inte är elevernas kunskaper som efterfrågas utan en reflektion eller ett handlingsprogram. Det blir svårt att tala om rätt eller fel, och det uppstår problem med betygsättningen. Skolan har uppenbarligen andra mål och andra sätt att bedöma än tidigare.

För att förstå varför lärare ställer den här typen av frågor skulle man kunna undersöka antingen lärarutbildningen eller läroplanerna eller båda. Det är emellertid svårt att beskriva lärarutbildningen i Sverige, eftersom den är fragmenterad och ges på ungefär 30 lärosäten. Vi ska därför studera vad som sägs om utbildningens mål i officiella dokument och främst i läroplanen för grundskolan. En väsentlig iakttagelse är att dokumenten genomgående innehåller formuleringar som nedvärderar kunskapsinhämtande eller glider förbi det och däremot uppvärderar att elever deltar i diskussioner och uttrycker sina åsikter. I Värdegrundsboken utgiven 1999/2000 av Regeringskansliet sägs det:

Under vinjetten Synvinkel ger
Fokus plats för mer personligt
hållna och argumenterande
texter av externa skribenter.
Alla åsikter är skribentens egna.

»En traditionell ämnesundervisning riskerar att minska elevernas motivation och lust att lära. En sådan pedagogik ger inte heller utrymme för pluralistiska samtal om etik och moral. Utvärderingar visar att t.ex. undervisningen i historia och samhällskunskap riskerar att bli en faktaförmedling som inte problematiseras.« »Eftersom det ofta saknas utrymme för samtal och kommunikation i undervisningen, blir kunskapen för många barn och unga meningslös.«

Det påstås alltså att undervisningen »riskerar« att bli faktaförmedling. En sådan inställning är antiintellektuell och leder till att ämnena töms på innehåll.

I Sverige kallas skollagar läroplaner, och ordet läroplan för tanken till planer för vad eleverna ska lära sig. Sedan grundskolan infördes 1962, och framför allt sedan Läroplan för grundskolan 1969, fylls emellertid planerna med allmänna tankar om hur eleverna ska fostras och det talas mycket om samarbete och jämlikhet. För lärarna poängteras arbetsformer mer än kunskapsförmedling, och lärarens ansvar för de svaga eleverna framhävs. Allt sedan 1976 och reformen om Skolans inre arbete (SIA) framstår lärarens omsorgsuppdrag som väl så viktigt som kunskapsuppdraget.

Detta minskade fokus på kunskap var redan ett faktum när läroplanerna från 1990-talets mitt ökade betoningen på elevernas egna arbete för att söka information och för att själva konstruera sin kunskap. Elevens aktiva deltagande i diskussioner blev ett allt viktigare mål och elevens rätt att uttrycka sina åsikter underströks. Diskussion fick ett så stort utrymme att det kunde verka som om läroplanen utgick från att elever redan hade den kunskap de behövde utan att först studera ämnena.

Vi hämtar några stickprov från dagens läroplan för grundskolan, Lgr11, i ämnena biologi och teknik. Det sägs där att eleverna ska »ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att använda kunskaper i biologi för att granska information, kommunicera och ta ställning i frågor som rör hälsa, naturbruk och ekologisk hållbarhet«. Hur ska elever kunna granska något på ett komplext område, när de är nybörjare? De ska till och med kunna förstå »biologins begrepp, modeller och teorier för att beskriva och förklara biologiska samband i människokroppen, naturen och samhället«. Läroplanen verkar inte skriven för grundskoleelever utan för universitetsstuderande.

När elevernas kunskaper i biologi ska bedömas, blandas kunskaper i biologi med generella färdigheter. För att få högsta betyget, A, efter årskurs 6 krävs att: »Eleven kan samtala om och diskutera enkla frågor som rör hälsa, naturbruk och ekologisk hållbarhet genom att ställa frågor och framföra och bemöta åsikter på ett sätt som för samtalen och diskussionerna framåt och fördjupar eller breddar dem«. Kriteriet fokuserar på elevens förmåga att delta i och kanske leda samtal om biologi, medan elevens kunskaper i biologi bara förutsätts. Genom att kunskaper och färdigheter av olika slag blandas i bedömningen, försvagas inriktningen på ämnesinlärning.

Vilket kan syftet vara när man ber eleverna bedöma något som de inte har tillräckliga kunskaper om? Kan det vara attityder som man är intresserad av?

Ämnet teknik är nytt för eleverna i högstadiet, men det sägs inte att de ska lära sig vissa saker utan att de ska »ges möjligheter att utveckla förståelse«. Observera att formuleringen säger vad läraren ska göra snarare än eleverna: »Genom undervisningen ska eleverna ges möjligheter att utveckla förståelse för att teknisk verksamhet och den egna användningen av tekniska lösningar har betydelse för, och påverkar, människan, samhället och miljön.« Att eleverna ska ha haft möjlighet att utveckla en kunskap är inte detsamma som att det är ett krav att de verkligen utvecklar kunskap. »Vidare ska undervisningen ge eleverna förutsättningar att utveckla tilltro till sin förmåga att bedöma tekniska lösningar och relatera dessa till frågor som rör estetik, etik, könsroller, ekonomi och hållbar utveckling.« Ämnet teknik ska alltså relateras både till könsroller och till hållbar utveckling.

Eleverna kan mycket lite i det nya ämnet, men de ska redan från början förstå hur det samspelar med andra delar av samhället. Eleverna ska också, trots att de kan så lite, »utveckla tilltro till sin förmåga att bedöma«. Det verkar som om läroplansförfattarna utgår från att eleverna kan ämnet och har en förmåga att bedöma det och att skolans uppgift är att få dem att tro på sin förmåga. En skeptisk bedömare skulle säga att det är farligt att ge personer idén att de kan bedöma saker som de knappt vet något om.

Vilket kan syftet vara när man ber eleverna bedöma något som de inte har tillräckliga kunskaper om? Kan det vara attityder som man är intresserad av? Elever har från förskolan haft teman om exempelvis miljö, jämlikhet och jämställdhet, och detta har blivit en ny lära, man kan nästan tala om en ny civil religion. När eleverna kommer till högstadiet vet de vilka de »rätta« svaren är, det vill säga: de har knäckt koden. Politiskt korrekta svar ger full pott i lärarnas poängsättning. Ett sista exempel:

I årskurs 6 fick elever skrivningsfrågor om public service och om FN. De elever som svarade att public service var viktigt för demokratin och FN för världsfreden fick full poäng. De som svarade att public service och FN inte alltid levde upp till förväntningarna fick lägre poäng.

Läroplanerna innehåller en rad referenser till hållbar utveckling, jämlikhet, mångfald och till betydelsen av att eleverna ska uttrycka sina åsikter. De nämnda provfrågorna har ett klart samband med läroplanen, men detta betyder också att eleverna betygsätts inte bara på sina ämneskunskaper utan också på hur väl de har tagit till sig skolans ideologiska innehåll. Detta påminner i sin tur om filosofen Hannah Arendts påpekande om totalitarism, nämligen att det är utmärkande för totalitära regimer att man inte skiljer mellan åsikter och fakta och att det som statsledningen anser för ögonblicket ska anses som fakta.

Läroplanen innebär en nedvärdering av kunskap och en undervärdering av den tid och kraft som går åt för att skaffa sig kunskaper. Den är negativ för alla elever men speciellt för elever som inte får ett rikt mått av språk och kultur i hemmet. Förutom att ämneskunskap inte prioriteras ger skolan betydligt mindre utrymme än tidigare åt läsning och skrivning. Det är som om man utgick från att eleverna behärskar också språket utan att ha genomgått den omfattande träning som skolan brukade ge. Elever ska ha rätt att uttrycka sin åsikt och tilltro till sin förmåga att göra bedömningar men de tränas inte systematiskt i att förstå facktexter och att uttrycka sig skriftligt. Vad blir det då för kvalitet på elevernas bedömningar? Det går inte att dra någon annan slutsats än att skolans styrdokument visar misstro eller i vart fall ointresse för kunskap.

Ett av de namn vi kan sätta på det nya sättet att formulera uppgifter och skrivningsfrågor är »flum«. Begreppet började användas redan på 1960- och 1970-talen i samband med att lärarledda lektioner avvisades som gammalmodiga. I stället skulle eleverna vara mer aktiva och själva upptäcka eller konstruera den kunskap som de behövde. Vi har i dag kommit in i en ännu intensivare period av flum med »Vad tänker du?« och »Vad tror du?«, men inte »Vad vet du?«.

Den här utvecklingen har främst drivits på av den politiska vänstern, vilket kan studeras i läroplanerna. Det ska dock också sägas att de borgerliga inte har varit effektiva i att hålla emot och inte heller har presenterat tydliga alternativ. Tvärtom bygger läroplaner antagna av borgerliga ministrar i stor utsträckning på tidigare socialdemokratiska läroplaner. Detta gäller också de läroplaner som antogs runt 2011 när Jan Björklund var utbildningsminister, alltså läroplaner som fortfarande gäller.

Svensk utbildning behöver ändra inriktning. Vi behöver en ny lärarutbildning och, som har framhållits här, en ny läroplan för grundskolan med fokus på kunskap. Dessutom behöver vi en examen efter årskurs 9 där eleverna redovisar vad de lärt sig. Frågorna i en sådan examen får dock inte formuleras: »Vad tycker du om klimatomställningen?«

Inger Enkvist är professor emerita i spanska och debattör i utbildningsfrågor. Hon har bland annat skrivit boken De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem (2016).

***

Prenumerera på Fokus här.

Text: Inger Enkvist

Toppbild: Henrik Montgomery / TT