Stamtänkandet växer i USA – ”börjar likna Somalia”
Dagens amerikanska samhälle påminner mig om min somaliska klan, skriver Ayaan Hirsi Ali.

Bild: Farah Abdi Warsameh/AP
För ungefär ett decennium sedan, när jag arbetade för American Enterprise Institute (AEI), fick jag tvinga mig själv till att luncha med en vän. Jag bävade för mötet, eftersom jag visste att hon skulle försöka övertyga mig om att lämna mitt arbete. AEI är en näringslivsinriktad, konservativt färgad tankesmedja i Washington DC. Min vän var en lidelsefull liberal.
Sedan mina ursäkter sinat kom till slut dagen, och förutsägbart nog så började min vän efter några minuter av småprat att fyra av en tirad om Irakkriget, vilket flera av mina kolleger var starka anhängare av.
»Du hör inte hemma där, Ayaan«, sa hon.
Jag minns att jag försökte styra konversationen mot faktisk politik. Jag hade röstat för att stödja USA:s koalition i Irak när jag var parlamentsledamot i Nederländerna – och nu började jag förklara varför.
Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna
Men hon var inte intresserad av en förnuftig diskussion. Hon avbröt mig efter halva meningen och inledde en monolog om John Bolton, den förre FN-ambassadören och knuten till AEI (och därefter nationell säkerhetsrådgivare till president Trump).
Bolton, framhöll min vän, var en avskyvärd, förhatlig, rasistisk, neokonservativ krigshetsare. Listan fortsatte och fortsatte, tills hon slutligen sa att han såg ut som en mustaschprydd valross. Man såg på hans fysionomi, förklarade hon, att han var psykopat.
»Men politiken då?« svarade jag, i ett försök att styra samtalet bort från personliga egenskaper. Ju mer hon talade, desto mer kände jag igen hennes förhållningssätt som någonting jag hade upplevt tidigare i livet. Hennes inställning var så gott som fullständigt klanmässig.
Särskilt två saker utmärkte sig: ett nästan blint hat mot en särskild grupp (Republikaner); och sättet att göra djupt personliga angrepp på enskilda forskare, för att rättfärdiga hat.
I dag, tio år senare, tycks en sådan attityd vara den rådande normen. Ett flertal studier stöder hypotesen att det amerikanska samhället – inte bara det politiska livet, utan livet generellt – har blivit djupt polariserat. Det kluvna samhälle vi lever i numera, påminner mig alltmer om klan- och stambeteenden i Afrika.

I Somalia, där jag är född, var min mamma blint lojal med vår klan. Så pass rent av att hon gjorde anspråk på att kunna avläsa de onda avsikterna hos en individ från en främmande klan, bara utifrån formen på hans panna.
Hon kunde till exempel ofta varna min pappa för att någon försökte utnyttja honom, baserat på sättet som personen rynkade pannan.
I boken Culture and conflict in the Middle East återger antropologen Philip Carl Salzman hur han mötte stammedlemmar i den pakistanska provinsen Baluchistan.
De frågade Salzman vad han skulle göra om han mötte en verklig fara i sitt hemland. Tja, svarade Salzman, jag skulle ringa polisen. Stammedlemmarna började gapskratta, sedan tittade de medlidsamt på honom: »Åh nej, nej, nej«, sa de, »bara dina släktingar skulle hjälpa dig.«
I stamkulturer kan helt enkelt inte neutrala civila samhällsinstitutioner som västerlänningar tar för givna – som polis, opartiska domstolar eller rättssäkerheten – existera, och existerar inte heller.
I sådana samhällen handlar allt om stam eller klan och uppdraget att bygga medborgerliga institutioner är behäftat med en rad svårigheter.
I Somalia fick jag lära mig att vara misstänksam mot vem som helst som kom från främmande klaner, att alltid tänka att onda saker var i faggorna och att vara på min vakt mot den som var en »annan«. Jag kommer från Darod-klanen och blev undervisad att ständigt lyssna på språkliga accenter, granska ansiktsformer och överanalysera alla icke-verbala tecken, för att leta efter vilka indikationer som helst på en främmande stam.
Jag kan fortfarande identifiera en somalier (och vanligtvis deras klan) tvärs över ett rum.