Chile på väg åt höger efter vänsterns kaos
Exploderande brottslighet väntas avgöra nästa veckas presidentval.
Kommunisten Jeannette Jara segrade i det chilenska presidentvalets första omgång den 16 november. Men det var inte Jara och Chiles regerande vänsterfront som jublade över resultatet, utan högerpartierna. Jara vann 26,8 av rösterna, och möter söndagen den 14 december José Antonio Kast från högerpartiet Partido Republicano. Kast fick knappt 24 procent i första omgången. Men två av förlorarna, högerkandidaterna Johannes Kaiser och Evelyn Mathei, fick över en och en halv miljon röster vardera – och de flesta av dem torde backa upp Kast i avgörandet nästa vecka. Jara, som var den första omgångens enda vänsterkandidat, har färre möjligheter att bredda sitt stöd i nästa omgång.
Få länder har varit med om lika mycket som Chile på senare år. Presidentvalet blir det senaste kapitlet i den halsbrytande följetong som varit chilernarnas vardag sedan oktober 2019. Fram till dess var landet en ö av stabilitet, tillväxt och trygghet i vad som annars är populismens och den politiska oredans förlovade världsdel. I dag är Chile sedan länge i kris, med svår otrygghet på gatorna, spektakulär kapitalflykt och med utländska maffiors härjningar som en av de stora valfrågorna.
I början av oktober 2019 höjdes biljettavgifterna på Santiagos tunnelbana med knappt 4 procent. Den 18 oktober urartade demonstrationerna mot detta till kravaller. Nästa dag, som på en given signal, brändes och förstördes flera tunnelbanestationer. Våldet spred sig till andra städer. Köpcentrum brändes och skövlades. Redaktionen till kontinentens äldsta tidning, El Mercurio i Valparaiso, brändes. Många demonstranter, både fredliga och våldsamma, sårades, liksom många poliser. Presidenten, den konservative Sebastian Piñera, utlyste undantagstillstånd men oroligheterna rasade i nära ett halvår och blossade ideligen upp långt därefter.
I striden om berättelsen segrade den radikala vänstern, hjälpt av kuvade chilenska medier och troskyldiga medier utomlands som rapporterade om en renhjärtad revolt från de små och utsatta mot ojämlikhet och roffarkapitalism. New York Times berättade på förstasidan om en tortyrcentral, upprättad mitt i Santiago för att hantera demonstranter. Uppgifterna var dock påhittade, klargjorde Chiles kommission för mänskliga rättigheter, som långt ifrån är någon högerinstans.
Chiles president åren 2000 till 2006 – socialisten Ricardo Lagos, en av arkitekterna bakom ”det chilenska undret” – sade i en intervju i spanska El País att han var övertygad om att kravallerna hade varit planlagda i förväg, inte spontana. För att tända eld på tunnelbanestationer av stål, marmor och glas behövdes speciella kemikalier som inte gick att köpa över disk i Chile.
När kaoset spred sig svek president Piñeras nerver. Först vek han sig för extremisternas krav på att skriva om författningen – vilket socialisterna redan hade gjort 2005. Men det som verkligen förändrade Chile i grunden var att Piñera, skärrad av opinions- och medietryck, slutade backa upp polisstyrkorna under deras konfrontationer med våldsverkare. Nya regler förbjöd dem att använda skjutvapen ens vid livsfara. Karabinjärerna drog sig tillbaka till sina kaserner och undvek kontakt med civila. Allmänheten miste all respekt för kåren och i dag går poliser inte ensamma ut på patrull, av rädsla för att bli överfallna.
Sedan den förenade vänstern segrat i valet 2021 togs relevanta myndigheter över av politiker som arbetade för att försvaga säkerhetsstyrkorna ytterligare. Motiven var de gamla vanliga: förbrytare är egentligen offer för ett ont samhälle; våld löser inga problem, fängelser ännu mindre, och gränser behöver inte bevakas eftersom invandring är en god sak. Inhemska kriminella insåg genast att de hamnat i himmelriket och brottssyndikat från Ecuador och Venezuela öppnade strax filialer i Chile.
Handlar om liv och lem
Sex år senare är Chile ett helt annat land. Turisthandböckernas trevliga torg och samlingsplatser, där ordning och renlighet rådde, är i dag farliga. Santiagos Plaza de Armas, det spanska kolonialstyrets kärna, är en bild över förfallet. Ingen normalt funtad person beger sig längre efter mörkrets inbrott till det vackra torget, som före 2019 var kantat av restauranger och nöjeslokaler.
Få svenska politiker till vänster om mitten vill krossa dagens system och införa dess motsats. Men i Chile ville vänsterkoalitionen skrota staten när den lade fram sitt förslag till ny författning 2022. Framför allt skulle detta ske via ett etniskt baserat rättssystem, med olika straffskalor för vita, mapuches, aymaras och andra grupper. Plus andra surrealistiska ”reformer”. En folkomröstning sade lyckligtvis nej till receptet.
Genomsnitts-chilenaren befinner sig i naturtillståndet en bit till vänster om mitten. Det skall till en hel del för att hon, som i presidentvalets först omgång härom veckan, skall ge högerkandidater ett så massivt stöd. Och stödet gick inte till de traditionella högerpartierna RN och UDI, som misslyckades, utan till mer radikala alternativ. Att så många väljare så hastigt begivit sig åt höger har inte med ideologi eller åsikter att göra. Det handlar om liv och lem. Den sittande presidenten Gabriel Borics stab har omsider tvingats ta avstånd – om än bara muntligen – från gatuvåldet, men regeringens maktlöshet och ointresse ligger i öppen dag.
Därmed inte sagt att Chiles kaos är ur världen om José Antonio Kast väljs till president nästa vecka. Polisstyrkor måste rekryteras och byggas upp och lagar som återställer deras befogenheter måste stiftas. Kast kommer att få det hett om öronen från första stund. Det skulle också förvåna om extremvänstern visar sig som god förlorare och ger Kast en sportslig chans att regera i lugn och ro – i synnerhet om hans program är marknadsekonomi och hårda tag mot kriminella. Kast jämförs av sina belackare med Donald Trump och Argentinas Javier Milei. Men det är befängt. Han är lågmäld och samlad och skyr arga debatter. Han bär på ett tungt bagage eftersom hans tyske far var medlem av Hitlerjugend och senare slogs i andra världskriget. Hans äldre bror var diktatorn Augusto Pinochets riksbankschef och Kast själv har under sina tidigare valkampanjer försvarat Pinochet, vilket han nu slutat med.
Chile under åren efter demokratins återkomst 1990 var bjöd på en uppbygglig tablå: socialister och borgare slog gemensamt vakt om den goda ekonomin, fattigdomen minskade rekordartat och såren från diktaturen började läka. Men landets väg de senaste sex åren är en varning till andra demokratier: Så snart en liten öppning ges åt brottsliga eller ideologiska våldsmän så griper dessa tillfället. Att upprätthålla ordning är oändligt mycket enklare, och billigare, än att återskapa en förlorad sådan.
***
Läs även: Trumps stora plan för Latinamerika
Läs även: Nu börjar kampen på allvar för Milei
