Infekterade strider gör det omöjligt att styra USA
Den första debatten inför valet nästa år underströk polariseringen. USA går knappt att regera längre.
Bild: AP
I natt genomfördes den första tv-debatten mellan republikanernas kandidater inför primärvalen i början av nästa år. Men den mest sannolika kandidaten för partiet – Donald Trump – var inte ens där. Han leder så komfortabelt i mätningarna att han knappast hade något att vinna på att medverka. Samtidigt som debatten genomfördes lät han sig i stället intervjuas av den konservativa tv-profilen Tucker Carlson, ytterligare ett litet tecken på den fragmentisering och polarisering som kännetecknar USA:s politik sedan några år.
Låt oss göra ett tankeepexperiment: Om elfte-september-dåden inte hade ägt rum 2001, utan nu 2023, hade USA då kunnat enas i både sorg och beslutsamhet?
Den gången var landet definitivt enat. Medan röken fortfarande steg från attentatsplatserna så ökade president George W Bushs popularitetssiffror till 90 procent. Inte för att alla plötsligt blev Texas-republikaner, utan för att de yttre hoten var så oändligt mycket viktigare än skillnaderna mellan de inhemska politikerna.
Så ser det inte längre ut. Kampen mellan demokrater och republikaner har gått från ideologisk till existentiell. Och vad värre är; de infekterade striderna håller på att göra USA omöjligt att regera.
I skrivande stund talar mycket för att presidentvalet 2024 blir en returmatch mellan Donald Trump och Joe Biden. Det blir i så fall andra gången på tre presidentval som en majoritet av väljarna ogillar båda partiernas kandidater. Nyligen kom en opinionsmätning från The Economist/Yougov som visade att 59 procent inte vill att Joe Biden kandiderar, mot 26 procent som vill att han gör det. Det ser inte mycket bättre ut för Trump. 56 procent vill inte att han försöker återta Vita huset, 33 procent vill.
Det är uppenbart att rådande läge varken gynnar demokrater eller republikaner. Men hur har det blivit så? Låt oss titta på några bidragande faktorer:
Primärvalen
När primärvalen slog igenom som nomineringsverktyg under sextio- och sjuttiotalen, så var syftet att vitalisera och fördjupa den amerikanska demokratin. Dessförinnan utsågs kandidaterna i praktiken av diverse partihövdingar som gjorde upp i stängda rum. De stora konventen, som numera är minutiöst regisserade tv-jippon, kunde då sluta lite hur som helst beroende på vilka som var skickligast på att mygla.
Med primärvalen kom presidentkandidaterna betydligt närmare marken. De behövde plötsligt vinna sina väljare genom samtal och möten, en röst i taget. På papperet innebar primärvalen onekligen en demokratisering, med makten hos vanligt folk snarare än hos partibossarna. Men i praktiken är bilden inte lika glasklar.
Valdeltagandet i primärvalen är mycket lågt, runt 20 procent, och de som röstar är de mest hårdnackade. Till vänster respektive höger. Dessutom har kampanjerna blivit allt längre. Idag är det inte ovanligt att hugade spekulanter tillkännager sina kandidaturer två år före valet. Det har gjort kandidaterna alltmer beroende av ekonomiskt stöd från de supportrar och aktivister som röstar i primärval. Men framförallt har det lett till att USA nu befinner sig i ständig valrörelse, med ytterst lite tid över för det vanliga vardagsregerandet. En senator som hoppas bli sitt partis presidentkandidat om tre år, har inget intresse av att kompromissa med andra sidan eftersom det ofrånkomligen blir en belastning i en evighetslång primärvalkampanj där målgruppen är en klick inbitna ideologer.
Kulturgeografin
USA har aldrig varit ett homogent land. Men skillnaderna i kultur och livsstil växer, vilket spiller över på politiken. För femtio år sedan var andelen vapenägare ungefär lika stor i båda partierna. I dag är andelen som har ett vapen bland republikaner mer än dubbelt så hög. För femtio år sedan hade Demokraternas och Republikanernas väljare ungefär samma syn på aborträtten, i dag är skillnaden tiotals procentenheter. Frågor av den här typen ger också olika gensvar från olika delar av landet. Väljarstatistiken är kristallklar. Republikanerna dominerar i glesbygd och mindre städer. Men när befolkningstätheten når 360 invånare per kvadratkilometer så tar Demokraterna successivt över. Urbana delstater som Kalifornien och New York har därför blivit pålitliga demokratfästen, medan lantliga stater som Mississippi och West Virginia blivit lika pålitligt republikanska. Det har i sin tur lett till att Demokraterna har tappat sin konservativa falang och Republikanerna sin liberala.
Medierna
Under lång tid var de flertalet stora nyhetsförmedlare relativt liberala. På 1980-talet ändrades den så kallade rättvisedoktrinen som villkorade sändningstillstånd med viss allsidighet i bevakningen. Det gav syre till konservativ pratradio och därefter till en alltmer partiuppdelad kabel-tv. Högerns Fox News och vänsterns MSNBC är extremerna. De har knappt några tittare alls bland motståndarpartiets väljare. Men även mer balanserade kanaler som CBS och NBC dras med en tydlig förtroendeklyfta beroende på partitillhörighet.
Den klyftan har även spritt sig inom det politiska systemet. De federala domare som presidenten nominerar och senaten sedan röstar om, blir alltmer omstridda. Under lång tid var det kutym att inte rösta emot domare utan tydliga formella skäl. Antonin Scalia, länge det konservativa ankaret i Högsta domstolen, klarade senatens votering med siffrorna 98-0 när han utsågs 1986. Men hans efterträdare Neil Gorsuch fick nöja sig med 54-45 år 2017, huvudsakligen för att han nominerats av Trump. Dessförinnan hade Barack Obama nominerat Merrick Garland till samma post, men den republikanske senatsledaren Mitch McConnell blockerade en votering om honom. Det tycks alltså som att utnämningssystemet inte längre fungerar, med mindre än att samma parti kontrollerar både Vita huset och senaten. Det har på motsvarande sätt visat sig oerhört svårt för USA att hantera sin statsbudget, för att inte tala om de enorma underskotten och de återkommande bråken om att höja det statliga lånetaket.
Allt fler amerikaner undrar varför statsapparaten är så dysfunktionell. Varför de hela tiden tvingas välja mellan kandidater de inte vill ha. Varför de som till slut ändå väljs inte kan komma överens om någonting. Och varför presidentvalet nästa år troligen står mellan en president som är för gammal och en ex-president som är för knäpp.
Finns det då ingen väg ut ur eländet? Enkla lösningar saknas, den saken är klar, men möjligen kunde det gå att reformera de primärval som var tänkta att vitalisera den amerikanska demokratin, fast som nu klyver politiken så till den grad att knappast ens ett nytt stor terrordåd skulle kunna ena partierna.
***
