OS 1956 – när framtiden kom till Cortina

Vinter-OS i Cortina. Senast det begav sig var 1956, och ingen kan säga annat än att det hänt en hel del med elitidrotten och dess samspel med omvärlden sedan dess. Men fröna till flera viktiga utvecklingslinjer var redan sådda, när skogshuggaren Sixten Jernberg för 70 år sedan skänkte ära till fosterlandet med guld på fem-milen plus tre medaljer till.  

Medialiseringen är en sådan linje. Sporten som nationellt identitetsbygge en annan. Och starkt sammanhörande med dessa två: professionaliseringen. Först några sifferjämförelser, för att illustrera den olympiska rörelsens tillväxt. 

Antal guldmedaljer på spel i Cortina 1956: 24. I år nästan fem gånger så många: 116. Dels för att det tävlas i betydligt fler grenar – till exempel showiga moderniteter som snowboard och freestyle, liksom det mer anrika och så populära skidskyttet, vilket blev olympiskt först 1960 – då med svenskt guld, genom byggnadssnickaren Klas Lestander.  

Dels genom fler distanser i bland annat längdåkning, betydligt fler grenar för kvinnor, samt mixedtävlingar. Antalet deltagare då uppgick till cirka 825, från 32 länder. 16 procent var kvinnor. I år kommer cirka 3000 aktiva från drygt 90 länder, med en kvinnoandel på 47 procent. 

Driftbudgeten då: runt 460 miljoner lira, motsvarande 2,1 miljoner dollar då, eller drygt 20 miljoner dollar i dag. Jämför med pågående OS: 1,9 miljarder dollar. Till driften ska sedan läggas investeringar i arenor och infrastruktur, med ännu högre belopp både då och nu.

Elefantiasis, säger kritiker. Men faktiskt innebär spelen i Milano-Cortina – det här är det första OS som har två officiella värdstäder – en ekonomisk tillnyktring. Putins skryt-OS i Sotji gick, inklusive investeringar, loss på över 50 miljarder dollar (!) och Beijing 2022 var inte mycket sämre: 3-4 miljarder dollar i drift, och bortåt 40 miljarder i investeringar. 

Att Milano, som hyser sporter som ishockey, konståkning och skridsko, är med och delar på värdskapet, har medfört att man i hög grad kunna utnyttja befintlig infrastruktur och arenor. Bra för resursanvändningen, avseende såväl miljö som ekonomi.

Minns ni förresten att Dolomiternas drottning Cortina i anbudsprocessen bara hade en seriös konkurrent, nämligen Mälardrottningen Stockholm? Också den kandidaturen innebar ett tvestadserbjudande: även Åre, vårt alpin-Mekka, skulle vara officiell värdstad. 

I både Milano-Cortinas och Stockholm-Åres fall, liksom i många tidigare vinter-OS, har det ingått en hel del andra orter i paketet för olika grenar. I det svenska fallet Falun, Hamra, Södertälje med flera. Men alltså utan officiell värdstatus.

Så till medialiseringen. Cortina 1956 innebar en epokgörande nydaning. Det var nämligen det första direktsända OS.  I Sverige kom tv-utbyggnaden igång först hösten -56, men i knappt tiotalet andra europeiska länder gick det att njuta spektaklet i realtid – om än i svartvitt. Vissa arenor byggdes i konsultation med italienska statstelevisionen RAI, för optimal sändningsfunktion. Så till exempel anlades längsskidornas Lo Stadio della neve i sydlig riktning, så att tv-kamerorna skulle få minimala problem med soluppgången. 

Vad kostade då tv-rättigheterna? Ingenting. Internationella Olympiska Kommitténs uppvaknande till och intresse för medieinkomster kom märkligt sent. Avery Brundage, långvarig ordförande åren 1952-1972 – amerikansk sportbyråkrat och före detta friidrottare (och före andra världskriget för övrigt misstänkt nazistsympatisör) –  formligen hatade kommersialism. Även om han mjuknade något under senare år, pressad av nationella olympiska kommittéer och de enskilda idrottsförbunden, vilka ville ha mer skrammel i kassan. 

Väl framme vid 1980-talet hade IOK under ny ledning börjat bejaka det guld de satt på, och auktionerade ut allt dyrare tv-rättigheter, samtidigt som tävlingsprogrammet allt mer kom att anpassas till de större tv-bolagens önskningar. Sponsorer kom in i stor skala också, betydligt större än Olivettis och Fiats skrivmaskins- och bilsponsring 1956.

Det är mycket hysch-hysch kring dagens sändningsrättigheter, men NBC Universal beräknas betala 3 miljarder dollar omfattande de fem olympiska spelen (vinster och sommar) 2026-2036. Och detta för endast den amerikanska tv-marknaden. Vad SVT och TV4 pungat ut för årets spel är höljt i dunkel, med det lär omfatta flera hundra miljoner. 

Själva tittarupplevelsen är också helt annorlunda. Från svartvitt till färg, förstås. Men nu finns alla möjligheter följa sina favoritgrenar i detalj, dessutom på vilken tid på dygnet man vill, genom streaming. Man slipper hänvisas till en fastspikad tablå där one size fits all. Avery Brundage blev alltså inte direkt sannspådd när han 1956 deklarerade: ”IOK har klarat sig utan television i 60 år, och tro mig, vi kommer att klara oss i ytterligare 60.” 

En central dimension av de moderna olympiska spelen – skapade av franske baronen, författaren, pedagogen med mera Pierre de Coubertin – har redan från starten i Aten 1896 varit den nationella äran. Och visst är det ett civilisatoriskt framsteg om nationer tävlar i sport i stället för med vapen. 

Från och med Cortina 1956, och föregående sommarspel, 1952 i Helsingfors, ökade insatsen i denna tävlan markant. Det var nämligen supermakten Sovjetunionens första sommar- respektive vinter-OS. OS blev nu ett kalla krigets proxyslagfält.

I Cortina vann Sovjet – till kommunistpartiets generalsekreterare Nikita Chrusjtjovs stora förtjusning – rentav medaljligan med sina 7 guld. USA erövrade bara två, i konståkning. Lika många guld, för övrigt, som Norge och Sverige.

En intressant kalla kriget-notering är att Väst- och Östtyskland fram till och med de olympiska spelen i Tokyo 1964 representerades av en gemensam trupp: “Gesamtdeutsche Mannschaft” (Tysklands förenade lag).

Chrusjtjovs sportsatsningar hade tydliga politiska syften. Han ville visa kommunismens överlägsenhet, stärka relationerna med andra kommunistländer, samt visa upp Sovjetunionen som ett fredligt land med många vänner i världen.

1956 var som bekant ett mörkt kalla kriget-år, genom Sovjets invasion av ett demokratisträvande Ungern. Men övergreppet skedde efter Cortina-OS, som avgjordes i godmodig stämning. På senhösten i Melbourne, Australien, när sommar-OS avgjordes, färgades däremot tävlingarna av händelserna i Ungern.

Berömd är semifinalen i vattenpolo mellan Sovjet och Ungern – blodbadet i Melbourne – där bassängvattnet färgades rött av från knäckta näsor med flera blessyrer. Ungern vann, 4-0. Och besegrade sedan Jugoslavien i finalen. 

Fram till och med kalla krigets slut skulle alltså elitidrotten, särskilt under OS, bli en arena för kraftmätning mellan två samhällsmodeller – den kommunistiska och den kapitalistiska. Till inte ringa mänsklig kostnad. Många toppidrottare har efter sina karriärer kunnat berätta om systematisk dopning, med stora skador på psykisk och fysisk hälsa. Det så kallade “östtyska idrottsundret” är ett paradexempel på framgång-till-varje-pris som nu förpassats till skamvrån.  Men även i väst mixtrades det friskt med atleternas kroppar, fast mest då på privata initiativ.  

I Cortina 1956 hade doping ännu inte kommit på tapeten som debattämne. Även om vi kan vara säkra på att amfetamin och annat centralstimulerande var i cirkulation, plus att även anabola steroider börjat brukas, fast långt under radarn. 

Vad som däremot kom att diskuteras allt flitigare under OS-året 1956, var amatörreglerna. Uttrycket “shamamateurism” myntades, syftandes på de tilltagande manipulationerna i syfte att komma runt de mossiga olympiska regler, som stipulerade att man inte fick tjäna pengar på sitt idrottande.

Sovjets framfart i Cortina-OS fäste uppmärksamheten på att landets atleter i praktiken var proffs, men med skenanställningar i det militära, på fabriker, vid skolor och universitet. Formellt amatörer kunde de träna på heltid med statligt stöd, bakom en järnridå där mycket pågick i det fördolda.

Åter till skogshuggare Jernberg. Även i väst kunde toppidrottare få visst ekonomiskt stöd, från stat och sponsorer, men bara om det ansågs täcka kostnader för träning och resor. Så halvamatören Sixten fick se sina pass med såg och yxa i skogen som nyttig träning för armarna, vilka ju skulle staka honom fram genom spåren. 

Pris- och startpengar var alltså strängeligen förbjudet inom de flesta idrotter, även utanför ramen av OS. Det fick löparkungarna Gunder Hägg och Arne Andersson bittert erfara 1946, med livstids avstängning som följd, efter att ha fått betalt under bordet för sina världsrekordförsök till storpublik.

I glamoursporten konståkning, där det gick att tjäna stora pengar i events som Holiday on Ice, rekommenderades följande karriärväg för inte minst amerikanska talanger: satsa järnet, åk till OS, vinn medalj, skriv på för proffscirkusen – och acceptera att aldrig mer få tävla i OS. Och om du var skidlärare – alltså med inkomster från skidåkning – var det nobben i OS. 

Härförare i kampen för amatöridealen var länge, rätt gissat, stofilen Avery Brundage. Han ville slå vakt om de Coubertins idéer om att man tävlade för “ära”, i likhet med den viktorianska erans brittiska unga överklassmän, tävlandes för sina prestigefyllda skolor.  Pappa betalade träningen, så att säga, i detta för elitidrottens utveckling så inflytelserika land.

Ett slags “tidslinje” över de olympiska amatörideal ser ut så här:

Amatöridealens långa hegemoni demonstreras av Ingemar Stenmarks öde. De guld i slalom och storslalom han vann i Lake Placid 1980, gavs han inte chans försvara i Sarajevo 1984. Han hade nämligen skaffat sig så kallad B-licens. 

Under A-licens sattes prispengar in på särskilda konton. De kunde användas till idrottsrelaterade kostnader som resor, boende, mat, valla, utrustning, men inte förfogas fritt. Möjligheterna till reklamintäkter var närmast obefintliga. Gratis utrusning, visst, men inga reda pengar. Hur hålla privatekonomin igång? Jo,  genom och dagersättningar och träningsbidrag kanaliserade via bland annat Svenska Skidförbundet.

Med B-licensen kunde Stenmark fullt ut exploatera sitt marknadsvärde. Men alltså inte längre tävla i OS. I Calgary 1988 var han välkommen tillbaka, men hade då passerat sin prestationspeak.

Dagens elitidrott är hyperkommersialiserad. Det beklagas av många, och för exempelvis ett engelskt fotbollsfan kanske det inte är så kul om favoritklubben köps upp av arabiska oljepengar – och biljettpriserna rakar i höjden. Men amatörhyckleriet, och försvårandet för arbetarklassens unga att hävda sig, är förstås inget att längta tillbaka till. 

Pengar är ett universellt språk, alla förstår det. Och allt fler kvinnliga toppatleter kan alltså vara med och dela på kakan. Även i det sammanhanget är Cortina 1956 värt att nämna, genom OS-pamparnas chevalereska erkännande av kvinnoidrotten. För första gången i OS-historien avlades den olympiska eden av en kvinna: alpina skidåkaren Giuliana Chenal-Minuzzo.   Hon tog ingen medalj i Cortina, men erövrade brons i både Oslo 1952, störtlopp, och Squaw Valley 1960. Då i storslalom. 

***

Läs även: Även Cortina var bättre förr

Läs även: Lena Andersson: OS var en depesch från fjärran om att det storslagna fanns