Två års nedstängningar har satt sina spår

Det är tidig morgon den 9 juni, dagen innan Japan öppnar igen för utländska turister, efter att ha haft gränsen stängd för dem i mer än två år. Undertecknad har just anlänt till den forna huvudstaden, vars eleganta atmosfär är särskilt påtaglig i gryningen – omgiven av lummiga berg från tre sidor, där tempelstrukturer tittar fram längs konturer av grönska.

En av de platser i Kyoto som innan pandemin brukade krylla av turister även så här dags, är den buddhistiska pagoden Yasaka – den sista kvarvarande strukturen i tempelkomplexet Hokan-ji från 600-talet, intill geisha-distriktet Gion. Jag väljer att göra ett stickprov och tar mig dit. Där får jag se den smala gågatan upp mot pagoden, nästan helt folktom. Ett par lokalbor som gör morgonärenden smiter förbi under min promenad upp mot destinationen, men det är allt.

För oss utlänningar baserade i Japan som – med försiktighet, utifrån covid-riktlinjer – har besökt historiska turistdestinationer i landet under pandemin, har upplevelserna mestadels varit ungefär så här. Ikoniska platser, magnifikt vykortsstilla – och känslan av en underlig ynnest, där vi vet att exklusiviteten beror på något hemskt, samtidigt som vi får erfara något fantastiskt och (förhoppningsvis) unikt under vår livstid. En tendens har utvecklats bland oss, där många uttrycker en vånda inför att vallarna snart kommer att rämna, med horder av våra icke-assimilerade landsmän inrusandes i Pokémon-dräkter, vrålandes högljutt utan munskydd. 

Det må låta som en karikatyr, men fram till pandemins start upplevde Kyoto en eskalerande turism så störande för invånare att det skapade kraftiga – högst ovanliga – protester. Antalet internationella resenärer till Japan minskade från nästan 32 miljoner 2019 – en höjning från 6,8 miljoner 2009 – till endast 250 000 i fjol, enligt Japans nationella turistorganisation.

Dessa farhågor delas alltså av både utlänningar och japaner i Den uppgående solens land. Och kanske delvis för att undvika dylika scenarier, har Japan uformat landets nuvarande ”öppning” som ett experiment. I själva verket gläntar man på dörren; blott gruppresor, utifrån särskilda villkor. Visserligen för 98 länder, inklusive Sverige – men ändå genom ett nålsöga.

Länderna har delats upp i tre riskgrupper, där Sverige är i den lägsta riskgruppen (blå), vilket rent teoretiskt innebär att svenskar nu återigen skulle kunna besöka Japan som turister. Men bara om de ansökt och fått visumet Temporary Visitor, registrerat sig på den nya sajten ERFS (Entrants, Returnees Follow-up System), haffat en plats på en gruppresa godkänd av japanska staten, och tagit ett negativt PCR-test. Och munskydd är ett uttalat krav på dessa gruppresor.

Solo-vagabonder göre sig icke besvär. Det vill säga, om de inte genom ett eftertraktat giltigt visum redan befinner sig på plats. En av dessa är den 31-årige tyske fotografen och filmaren Florian Koschella från Berlin, som jag träffar på den i vanliga fall myllrande men nu nästintill folktomma två kilometer långa Filosofens allé, som följer en trädkantad kanal från den kända Silverpaviljongen, till tempelklustret Nanzen-ji. Vandringsleden öppnades 1890 och är uppkallad efter Nishida Kitaro, en av Japans mest kända filosofer, som sägs ha vandrat längs kanalen under sin dagliga rutt till Kyotos universitet. Florian Koschella har ställt upp stativ och fångar bilder av allén som hade varit svårare att ta 2019. Han är själv kluven till Kyotos övergångsfas.

– Jag delar definivt ambivalensen som många japaner i Kyoto känner. Eftersom mitt levebröd är att filma och fotografera föredrar jag att staden är tom då det är bättre för mitt arbetsflöde, och för skönheten i bilderna och videorna. Å andra sidan vill jag inte att någon här ska lida, och önskar alla det bästa för sina verksamheter. Jag hoppas på någon sorts halvvägslösning. 

Men Florian är inte helt optimistisk. 

– Medan jag givetvis vill tro att framtida utländska besökare lär sig att anpassa sig efter Kyotos djupa, vackra och intrikata kultur, är jag rädd för att det nu så uppdämda suget att få resa hit, samt lokalbefolkningens desperata behov av inkomster, kommer att leda till en ännu värre situation än innan pandemin. Jag kan bara hoppas att den inte blir så extrem att det som gör Kyoto så unikt förtas av mängder av nya generiska hotell och internationella restauranger.

Japans snobbiga ”historiska huvudstad” Kyoto – där man fortfarande väntar på att kejsaren ska komma tillbaka från Tokyo – har i mångt och mycket blivit ett uppvisningslabb för hur landet har påverkats av gränsstängningen. Hos många Kyotobor har det lugn som infunnit sig välkomnats, där de för första gången har fått rå om Kyoto för sig själva; kollektivtrafiken har inte varit överfull, och de har kunnat ta sig fram genom sin stad utan att störas av amerikanska Youtube-kändisar och busslaster av kinesiska turister. Samtidigt är Kyoto betydligt mer beroende av turister än Tokyo, och många inom branschen har tagit en hård ekonomisk smäll. 

Så hur blir det om landet öppnar helt till hösten? Har Kyotos politiker och turistbransch tagit fram nya riktlinjer för turism, så att Kyotos nyvunna lugn kan förenas med profit från turister? 

Arkitekten, designern och den tidigare reseledaren Ryohei Nomura från Kyoto har reflekterat mycket över dessa frågor under pandemin. Från 2018 till februari 2020 höll han i en guidad tur till ”Kyotos gömda arkitektur” i området Higashiyama. Hans ambition var att låta turister komma i kontakt med ett Kyoto bortom dess mest upptrampade stigar; en modell som Ryohei Nomura hoppas kan implementeras framöver inom turism både i Kyoto, och på nationell nivå i Japan. 

– Gränsstängningen för turister under pandemin har varit ett sällsynt tillfälle för företag och turistnäringen i Kyoto att ompröva sitt förhållande till den lokala ekonomin. Vissa tempel har infört begränsningar av antalet besök av turister genom bokningssystem, för att skydda sina egendomar, som exempelvis trädgårdar, byggnader och stadsandan, på ett mer övergripande plan. Det skulle förstås innebära en stor utmaning att införa ett sådant system genom hela Kyoto, men det skulle enligt mig vara ett mer balanserat och effektivt upplägg för vår turism.

Ryohei Nomura delar Florian Koschellas dubier kring hur Kyoto – trots den betänketid som pandemin möjliggjort – har hanterat infrastruktur kopplad till turismens stundande återkomst.

– Staden har drastiskt ökat antalet hotell och utrymmen för internationella turister, särskilt i bostadsområden. Sättet som det är upplagt på borde vara mer välavvägt från det lokala styrets håll. Till exempel genom att hjälpa Kyotobor att bättre bevara sina utrymmen och historiska byggnader, som de gradvis utdöende machiya-husen, som ju faktiskt är turistattraktioner i sig.

Senare under dagen besöker jag några butiker vid Yasaka-pagoden. Keramikerstudion Kyoto-Kiyomizu säljer både egna verk och arrangerar kurser där man kan lära sig dreja lokalt präglad keramik. Upp till 30 deltagare finns det plats för, men drejskivorna är övertäckta med plattor där skålar, koppar och vaser står uppradade för försäljning. Yuko, en av studions innehavare, blir synbart överraskad när jag säger att jag skriver en artikel för ett svenskt nyhetsmagasin om Japans öppnande. Nästan som att hon glömt att det ska ske dagen därpå.

Lika förvånad blir hotellportiern Sou, som står vid incheckningsdisken på det exklusiva och lätt undangömda boutiquehotellet RC Hotell, ett kvarter från Yasaka-pagoden. Jag frågar när någon från Skandinavien senast bodde på hotellet, och får det givna svaret – före pandemin. Jag sätter mig en timme för att svara på mejl i foajén. Ingen gäst dyker upp. Tystnaden består.

Drygt en vecka efter Japans öppnande för gruppresor kontaktar jag både Florian Koschella och Ryohei Nomura för att fråga om de har märkt någon skillnad i Kyotos stadsrum. Några lämmeltåg av europeiska turister i grupp? Ingen av dem säger sig ha sett någon ökning av icke-japanska turister. Däremot av japaner som flockats i Kyoto för en sista chans att få se staden innan ekorrhjulet är i gång igen – vilket dessa ironiskt nog själva därmed bidrar till.

Även om suget efter ett Japan-besök må vara stort världen över, är de flesta icke-japanska turister sannolikt inte desperata nog att gå igenom eldprovet för att få en plats på en av dessa gruppresor. Men både det inhemska och internationella näringslivet i Japan har nu enats om att uppmana regeringen att öppna ytterligare, bland annat genom att ”snabbt återuppta” individuella turistresor och därmed börja normalisera turism på samma sätt som andra G7-länder har gjort.

Förståeliga krav, men en prekär situation för premiärminister Fumio Kishida, som vill hålla sig långt från kritiken som mötte föregångaren Yoshihide Suga – vars inhemska resekampanj Go To Travel under pandemins mittfas anklagades (troligtvis med rätta) för att öka spridningen av covid. Samtidigt vill Kishida inte ses som efterföljare av mer auktoritära asiatiska länders turism. På japanska Twitter kallas gruppresorna redan för ”nordkoreanska”.

Att Japan kommer att öppna helt igen, råder det förstås ingen tvekan om. Frågan är bara när – många kvalificerade gissningar pekar på hösten. Och förmodligen kommer både Japan som land, och Kyoto som stad, att då ändå ta med sig vissa lärdomar från denna unika period av det internationella sorlets frånvaro vid tempel, snirkliga bargator och sushirullband. 

Lärdomar i en riktning som åtminstone lutar lite åt det som Florian Koschella och Ryohei Nomura hoppas på. Efter två år där japansk turism nästan uteslutande har varit inhemsk, har researrangörer omarbetat sina koncept. Man har väglett till mer kulturhistoriskt fördjupade och lokalt förankrade upplevelser. Och till huvudstråkens mellanrum. Ett förhållningssätt som kanske bidrar till större harmoni mellan lokalbefolkning och turister. Som både kan gynna en keramikstudio bredvid ett känt turistmål – och arrangörer av obskyra arkitekturvandringar.

***

Läs även: Österrikes vaccinplikt kan falla

Läs även: Coronamaran plågar oss