Valets dödsföraktande damer satsar allt på ett kort

Det finns personlighetstester för allt. Om de säger något väsentligt, förutom att de som säljer dem har girighet som ett framträdande personlighetsdrag, är en annan sak. Intelligenstester påstås vara rätt matnyttiga, om man begriper vad det är man mäter. Jan Stenbeck gjorde det. Han brukade låta intelligenstesta de som sökte chefsjobb och sade en gång att han aldrig anställde någon med IQ över 130. Det blir bara problem, var hans erfarenhet.

Det ska också finnas tester som på ett trovärdigt sätt mäter riskbenägenhet. Min hustru, som är psykolog till utbildningen, brukar säga att de används när man ska sålla fram folk som är lämpliga att bli piloter. Rätt många överskattar risk – fegisar. Rätt många underskattar också risk – vettvillingar. Men däremellan finns de som lugnt och nytert stirrar faran i vitögat och gör en korrekt bedömning av riskerna. Att man vill ha sådana i cockpit när man flyger säger sig självt. Men hur är det med de som rattar hela landet?

De borde byta ut någon av alla dessa partiledardebatter mot personlighetstester, särskilt inriktade på riskbenägenhet. För det är något alldeles särskilt med detta valår. Partipolitik, som så länge och i så många avseenden varit en avancerad övning i att undvika alla risker, verkar plötsligt ha blivit en verksamhet för våghalsiga spelgalningar.

Vänsterpartiet hade stämma i helgen och Nooshi Dadgostar fick partiet att sätta allt på ett kort: förlorar Tidöpartierna majoriteten måste det bli vänsterpartistiska ministrar för första gången någonsin. Annars fäller Vänsterpartiet Magdalena Anderssons regeringsbildning, även om det leder till extraval. Högt spel för vänstern, men också för Dadgostar själv. Blir det inga ministerposter kommer hennes partikamrater inte att klappa henne tröstande på ryggen. De kommer att sticka knivar där.

Simona Mohamsson satsade hela potten när hon omfamnade Jimmie Åkesson: både sin egen karriär och partiets existens. Det var en så fräck satsning att till och med en hel del folkpartister – vi är många som fortfarande kallar dem det – tappade målföret av pur häpnad. Har något sådant någonsin hänt förut?

Elisabeth Thand-Ringqvist har visserligen ärvt satsningen på att alla går i otakt, utom Centern, men hon har inte gjort något för att lägga pengarna någon annanstans. När hon intervjuades i Svenska Dagbladet i helgen gjorde hon alldeles klart att partiets samlade politiska kapital har satsats på att blockpolitiken plötsligt kommer att upplösas i andra halvan av september. Alla andra vägar är avstängda av röda linjer.

Magdalena Andersson kör högt spel i flera dimensioner. Sakpolitiskt satsar hon på att de trogna inte blir sura för att hon kopierar Tidöpolitiken på alla områden som hon inte vill prata om. Strategiskt satsar hon allt på att väljarna inte vill veta på förhand vilka hon tänker regera med. Kanske menar hon allvar med att försöka hitta en koalition över blockgränserna, men hon är trots allt socialdemokrat: någonstans där bak i huvudet ligger förstås drömmen om en socialdemokratisk enpartiregering. Så som det brukade vara. En ganska djärv chansning, i så fall.

De minst riskbenägna i det här gänget verkar vara Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson. De råkar också vara de enda partiledarna – undantaget ett språkrör – som inte är kvinnor. Det gör det hela ännu mer gåtfullt.

Alla undersökningar jag hört talas om brukar slå fast att män är mer riskbenägna än kvinnor. Har de fel? Eller har den omtalade ”feminiseringen” slagit särskilt hårt mot manliga högerpolitiker?

Det finns säkert personlighetstester för det också. Kan vi smyga in ett nästa gång en partiledare ska fylla i en ”valkompass”?

***

Läs även: Sakine Madon: Där blev det tydligt – Thand Ringqvist är ingen Annie Lööf

Läs även: Ojämlika kampanjkassor präglar ödesvalet