På Sweden Rock gav Jimmie Åkesson mig en kram
Han var som vilken annan Sweden Rock-besökare som helst: lite gladare, lite mer spontan – bara lite mer vanlig.
Bild: Fredrik Sandberg/TT
I Kampanjkollen turas Sakine Madon och PJ Anders Linder om att recensera valkampanjen och regeringsbildningen.
Det tog inte många timmar från det att jag gick in på festivalområdet på Sweden Rock i Blekinge till det att den förste sverigedemokraten kom fram för att säga hej. Jörgen Fogelklou, oppositionsråd i Göteborg, bar en knasig döskallekostym och lyckades med bedriften att klädmässigt sticka ut i sammanhanget.
Någon dag senare började jag småprata med några trevliga typer på campingens toakö. I stället för att gå och lägga mig i tältet som tänkt hamnade jag på en campingefterfest. Runt bordet satt – förstås – en SD-politiker. Peter Lindberg, kommunstyrelsens ordförande i Åstorps kommun, leder det största partiet där med över 30 procent i det senaste valet. Lindberg visade sig vara pappa till en av de mycket trevliga killarna jag hade börjat prata med i toakön.
Att man knappt hinner sätta foten på Sweden Rock förrän det dyker upp politiker från Sverigedemokraterna har sina förklaringar. Partiet är starkt där festivalen hålls. I Sölvesborg, partiledare Jimmie Åkessons hemkommun, når SD nära 40 procent och är därmed överlägset största parti. Som jag sade till Peter Lindberg från skånska Åstorp: Ni är ju så stora här i krokarna, det är ni som är traktens socialdemokrater!
Dessutom har SD i flera mätningar visat sig vara största parti bland män och även hårdrocken lockar män oavsett var i landet man är. Ju hårdare hårdrock, desto tydligare mansdominans (mina favoriter metalbandet Slayer ett bra exempel).
En tredje faktor som förklarar kopplingen mellan festivalen och SD är folkligheten. Här finns ”verklighetens folk”, begreppet som Kristdemokraternas tidigare partiledare Göran Hägglund använde i ett Almedalstal 2009. Talet tog skruv och Hägglund anklagades för populism när han ställde ”kultureliten” mot folk som ”har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest”. Men alla förstod precis vad han menade. Hägglund satte fingret på den kulturella klyftan mellan Stockholms mest journalisttäta medelklassområden och, exempelvis, campinggräset i blekingska Norje.
Det var synd att Göran Hägglund lade verklighetens folk-spåret på hyllan efter all turbulens. När ett borgerligt parti släppte bollen kunde SD lätt paxa den. Inte har det heller hjälpt att Jimmie Åkesson är något så udda som en partiledare som mer eller mindre personifierar ”vanlig kille”. Om han fångas på bild med en öl i handen vet man bara att det är så vanliga killar är. När andra partiledare fotas med en öl eller korv med bröd i handen är känslan en helt annan.
Visst finns det partiledare i andra partier som har verkat genuint vanliga, Liberalernas tidigare partiledare Johan Pehrson från Örebro är en. Socialdemokraternas tidigare partiledare Håkan Juholt från Oskarshamn en ytterligare. Efterträdaren Stefan Löfven, som kunde hånas för att vara ”svetsarn”, en tredje. En socialdemokratisk bekant berättade för mig att Löfven även i rollen som statsminister kunde ses plocka undan stolar och kaffekoppar efter partimöten. Det är fantastiskt fint.
Folklighet märks i just den sortens detaljer, inte i att Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist plötsligt bär rutiga skjortor.
På fredagen på festivalen i Blekinge sprang jag in i ingen mindre än Jimmie Åkesson, mitt i folkhavet. Han gav mig en kram, och sade något i stil med att ”det går ju tydligen bra att krama en liberal nu”. Kanske hade han läst min förra Fokuskolumn om beröringsskräck, där jag kallade kramen mellan Liberalernas Simona Mohamsson och honom för det hittills bästa det här valåret. Eller så var Åkesson bara som vilken annan Sweden Rock-besökare som helst: lite gladare, lite mer spontan – bara lite mer vanlig.
Det kvittar hur långt upp i den politiska toppen Åkesson kommer, han bara har ”det”. Mer än något annat förklarar det hur hopplöst svår han och hans parti är för politiska motståndare.
***
