Vår statsminister – en inlånad papegoja? 

Triggern – förlåt svengelskan! – var när Ulf Kristersson sade “jag känner mig safe” om mediastormen mot honom och hustru. 

“Mannen som är född i Sverige och som har svenska föräldrar och har bott här hela sitt liv kunde inte tänka sig att han var säker och trygg i samband med stormen. I stället var han alltså safe”, dundrar Ranelid.

Och Amanda Lind kängas till för en Aftonbladet-intervju där hon använde orden “my happy place” om sitt smultronställe i Sverige. “Lind har varit Sveriges kulturminister, men hon är inte min”. Ve den politiker som “förkastar och förringar” modersmålet.

Kulturjournalisten Gay Glans kontrar med att “Kristersson måste få använda de ord som bäst uttrycker sina upplevelser (sic!)”. Vi människor upplever ju världen olika, språket behöver därför“rymma den variationen”.

Ranelid avkräver statsministern svenskt tal i intervjuer med svenska journalister i sitt “fosterland”. Det likställer Glans vid språkbruket hos “den yttersta högern”. Han är strikt antiauktoritär. “Inte ens Svenska Akademien fungerar som språkpolis. Den beskriver språket så som vi använder det.”

Alfons Lundberg på sajten satsdelar.se håller med, under rubriken ”Ranelids språkkamp krockar med årtionden av forskning”. 

Efter att först prisa Ranelids böcker, läxar han sedan upp honom: “Att skriva vacker prosa och att förstå hur språk förändras är två helt olika saker.” Lundberg talar om “en myt hos puristerna”, att det finns ett idealiskt språktillstånd, och att varje avvikelse innebär försämring. “Men om den logiken stämde hade vi pratat sämre och sämre i tusentals år”. Och till slut knappt kunna kommunicera alls.” 

Han skriver att engelska lånord följer mönstret från historiska franska, tyska och latinska lånord. “Svenskan har alltid absorberat ord utifrån och ord utifrån och gjort dem till sina egna.” Och han menar att svenskan är “mer uttrycksfull” än någonsin förr. Det finns förvisso hot mot språket.. “Men de handlar om domänförlust inom akademi och näringsliv, inte om att en politiker råkar säga meeting i stället för möte.” Och konkluderar att “Ranelids kärlek till det svenska språket är äkta. Hans diagnos av vad som hotar det är fel.”

Konservativa Smålandsposten ger dock Ranelid rätt. “Om inte ens våra folkvalda politiker respekterar det svenska språket, varför skulle andra göra det?”, skriver Emma Jaenson. Visst måste språket få utvecklas. Men svengelskan är “en direkt avveckling av fullt adekvata svenska ord som byts ut mot engelska motsvarigheter.”

Den och förorts- och influencersvenskan kapar nyanser, gör oss språkligt fattigare, gröper ur vår självrespekt. Och minskar vår frihet. “Att inte kunna kommunicera tydligt – eller att uttrycka sig på ett sätt som andra uppfattar som korkat eller torftigt – kommer att vara begränsande. Vem vill anställa någon som känner sig inspired? Vem orkar lyssna på någon som säger bror i varannan mening?”

Utvecklingen gör oss “fattigare och dummare. För kan man bara göra content om en amazing semester på sitt happy place så blir alla förlorare.

***

Läs även: Veckans bråk: Sänkt moms inte mums

Läs även: Veckans bråk: Får man heja på Norge?